Politiskt är skolfrågan en evighetsfråga. Den harvas om och om igen, trots inget nytt. Pisaundersökningarna, Jan Björklund, lärarlegitimation, behörighetskrav, Fridolins löfte om att fixa skolan på 100 dagar och alla reformer som alliansens genomförde på skolans område är välbekanta ord/åtgärder för den som följer skoldebatten. Och bland allt det politiska skolbruset är nästan det enda som långsiktigt går att urskilja kravet på högre lärarlöner. Högre lärarlöner ses nämligen som en universallösning på nästan alla problem inom skolan.
Svensk skola är inte problemfri. Men det har den aldrig varit. Gick man i folkskolan i början av 1950-talet var det fortfarande tillåtet för lärarna att aga eleverna. I dag är det otänkbart. Tack och lov. Skolan var inte bättre förr.
Gick man i skolan under 1990-talet var datorer och internet inte alls en så självklar del i undervisningen som det är i dag. Tekniken har fört världen närmare under skoltiden. Och för många elever under alla år dessförinnan var mobbning och trakasserier någonting som det saknades ett systematiskt arbete för att förhindra och hantera. Så är det inte i dag. I dag finns flera förhållningssätt, så som Friends och Olweus-metoden för att säkerställa att alla elever har en trygg lärmiljö. Skolan var inte bättre förr. Men detta glömmer vi bort.
Givetvis finns det problem i skolan idag. Att elevernas kunskaper minskar utifrån vissa internationella måttstockar mätt är ett bekymmer. De dalande resultaten i matematik är ett sådant exempel. Likaså den sjunkande behörigheten till gymnasiet. Att var femte elev, som det förhöll sig på Solbergaskolan i våras, inte hade behörighet till gymnasiet är givetvis en skrämmande siffra men vad som är ännu mer skrämmande är den kletighet som verkar ha drabbat hela skoldebatten. En debatt som i dag går ut på att konstatera fel, hitta en syndabock och sedan inte så mycket mer.
Jag vill se ansvar och konkretion. Att kunskapen hos svenska elever minskar kräver åtgärder. Nu. Att nyanlända gymnasieelever, till exempel, med skolbakgrund tvingas in i diverse skolprogram som inte ger gymnasiebehörighet för att de saknar svensk grundskolebehörighet är oacceptabelt. Hur ska man kunna studiemotivera dem när de måste börja om? Slöseri med resurser och mänsklig tid. Deras tid och deras liv. Det måste gå att hitta ett bättre system. Och dalande matematikresultat kanske inte automatiskt höjs bara för att man läser matte en timme till om man fortsätter att läsa på exakt samma sätt? Och utan att lägga någon värdering i riktigheten av kraven så kan höjda lärarlöner inte vara universallösningen på alla problem inom skolan.
Reformen om lärarlegitimation var äntligen en konkret åtgärd som genomfördes för att höja lärarnivån och i förlängningen därmed även elevernas kunskaper. Detta då det finns en bred uppfattning om att läraren är en av de viktigaste enskilda faktorerna i förhållande till elevernas kunskaper. Den reformen har ändrats 13 gånger redan och är nu så urholkad att av det ursprungliga syftet finns inte mycket kvar. Och så är vi tillbaka på ruta ett.
Skoldebatten måste komma vidare. Just nu är den ett kletigt tuggummi under den politiska skon. Jag börjar med att skrapa bort min del och avslutar denna text här.