1998 fastställde riksdagen 15 (senare 16) nationella miljömål. I rapporten ”Skydda lagom – en ESO-rapport om miljömålet Levande skog”, som jag skrivit på uppdrag av Expertgruppen för Studier i offentlig ekonomi, diskuterar jag hur miljömålet ”Levande skog” ska kunna nå till lägsta samhällsekonomiska kostnad (med vilket jag menar så små negativa effekter som möjligt på det möjliga virkesuttaget ur skogen).
I en ledarkommentar i Gotlands Allehanda dömer Edvard Hollertz ut rapporten, dock utan att berätta för läsarna vad den handlar om.
Forskningen säger att miljömålet kräver att kring 20 procent av skogsmiljöerna undantas från skogsbruk. Hälften måste sparas i reservat, resten kan säkras i det brukade landskapet genom att anpassa skogsbruket.
Om vi dels lyckas etablera ett ekologiskt representativt och sammanlänkat reservatsnätverk, dels tillräckligt träffsäkert naturanpassar verksamheten på de brukade arealerna, kan effekterna på det möjliga, årliga virkesuttaget av att nå målet begränsas till 17-18 procent. Brister kvaliteten hos någon av parametrarna, stiger reservatsbehovet och ännu större virkesvolymer måste lämnas kvar, med potentiellt stora negativa effekter på möjligheterna att nyttja skogen för att ge råvaror, jobb och inkomster.
Redan i dag lämnas 25 procent av tillväxten i skogen, varav drygt hälften på sådana marker som redan är skyddade i form av naturreservat, frivilliga avsättningar eller så kallade hänsynsytor. Även om denna andel skulle öka till de 17-18 procent som krävs för att miljömålet ska kunna nås, finns det således utrymme att öka virkesuttaget.
Mitt viktigaste förslag är att samma krav på naturhänsyn vid alla avverkningar. Skogsstyrelsen har visat att kraven på hänsyn idag är 50 procent högre för små än för stora skogsägare.
Ett annat förslag är att lösa finansieringen av ytterligare reservat via en fond, gemensamt finansierad och styrd av staten och skogsnäringen. Syftet är inte att skjuta över kostnader på skogsnäringen utan att stärka näringen motiv att medverka till att rätt områden sparas i reservat, så att konflikten mellan produktionsmålet och miljömålet mildras.
Via en sådan fond skulle man successivt kunna ersätta skogsnäringens nuvarande, permanenta kostnader för så kallade frivilliga avsättningar (årligt virkesbortfall 3-4 miljoner kubikmeter) med en temporär avgift som avskaffas när reservatsbehovet är tryggat. När Hollertz hör talas om detta associerar han till löntagarfonder.
Låsningarna kring miljömålet i skogen är hårda. Jag gör inte anspråk på att ha de alla saliggörande lösningar. Det som förenar de som kritiserat rapporten är dock att de saknar alternativa idéer.
Och det är gåtfullt att de alla tycks acceptera att myndigheterna ställer hårdare krav på små än på stora markägare.