Arbetsförmedlingen kommer förändras i grunden, sa statsministern i regeringsförklaringen. Det är minst sagt inte en dag för tidigt. På DN Debatt (30/1) skriver regeringens särskilda utredare Cecilia Fahlberg om den offentliga utredning om myndigheten som pågått sen 2016, som nu är klar. Utredaren påpekar brister och förvirring i hela systemet. Hög detaljreglering och ständigt nya illa finansierade arbetsmarknadsinsatser har gjort myndigheten ineffektiv och kostsam. Med hänvisning till M-KD-budgeten och den politiska viljan som finns att banta Arbetsförmedlingen varslas nu var tredje anställd, 4 500 personer. En välkommen förändring kan således komma inom en snar framtid.
Samtidigt visar en ännu opublicerad intern utredning på myndigheten, som SVT Nyheter (28/1) tagit del av, att det beviljas en stor mängd bidragsfinansierade anställningar på felaktiga grunder. 25 procent av lönebidragsjobben och 43 procent av nystartsjobben beviljades trots att de uppgifter som lämnats till Arbetsförmedlingen är ofullständiga. Den totala kostnaden för lönebidrag och nystartsjobb uppgår till tio miljarder kronor per år. Felen i arbetsmarknadsinsatserna kostar skattebetalarna flera miljarder varje år.
Arbetsförmedlingens viktigaste uppgifter är att matcha existerande kompetens med efterfrågan och att hjälpa människor som inte av egen kraft kan skaffa sig och behålla en anställning. I debatten om Arbetsförmedlingens vara eller icke vara så verkar vissa tro att myndighetens 80 miljarder kronor i budget är en följd av dålig matchning eller odugliga jobbcoacher. Men det som verkligen kostar pengar är snarare att möjliggöra för personer utan efterfrågad kompetens att komma in på arbetsmarknaden.
Lönerna för den sortens arbetsmarknadsinsatser kräver tyvärr subvention. Ett företag förlorar mer på att anställa personer utan kompetens än att låta bli om bidragen som betalas ut inte är stora nog. Men stora arbetsmarknadsåtgärder lockar till fusk. Som Arbetsförmedlingens siffror pekar på så är problemen med kontrollerna stora. Ju mer insatser som görs desto lättare blir det för oseriösa aktörer att utnyttja systemet.
En stor del av arbetssökande behöver inte offentligt stöd för att hitta en anställning. Men vissa saknar arbete trots år av offentlig hjälp. De har antingen inte den kompetens eller de förmågor som efterfrågas eller i vissa fall viljan att ta ett arbete. Här har Arbetsförmedlingen sin dyra men väldigt viktiga uppgift.
De som har så dåliga förutsättningar att inget annat hjälper måste sättas i arbete av den offentliga sektorn. Behovet av dyra bidragsjobb kommer aldrig helt försvinna. Men ska det offentliga subventionera anställningen av lågkvalificerad arbetskraft gäller det att rätt personer får stöd. Kontrollerna för vem som är behörig behöver stärkas.