Att domstolarna ska döma självständigt är självklart. Lika givet ska det vara att myndigheter inte försöker påverka domstolarnas lagtolkningar utanför de tillfällen då deras särskilda kompetens efterfrågas. Ändå fortsätter Kriminalvården att göra detta.
I måndags presenterades Kriminalvårdens statistikrapport, KOS. Bland annat redovisas strafflängder för personer som skrivs in på anstalt. Tre av fyra nyintagna 2016 hade en strafftid på ett år eller mindre. Var femte hade ett fängelsestraff på upp till en månad.
Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg intervjuades i Ekot med anledning av detta och var väldigt kritisk mot hur systemet fungerar. ”Vi vet att dom som döms till fängelsestraff som regel har väldigt stora problem i sina liv”, sade han. ”När ett fängelsestraff, som ju är tänkt att vara lagens strängaste straff, blir så kort att de som avtjänar den typen av straff inte uppfattar dem som särskilt ingripande, då har vi ett trovärdighetsproblem.” Kriminalvården skulle hellre se att frivården används på ett väsentligt mer aktivt sätt.
Det går definitivt att göra mer inom ramen för frivården än med korta vistelser på anstalt. Det är fullt tänkbart att det är rätt väg att gå. Det kan möjliggöra ett mer direkt arbete med att styra personer på rätt väg samtidigt som det kan vara ett avsevärt större ingrepp i den dömdes tillvaro. Det kan göra stor skillnad.
Detta innebär dock inte att vägen dit kan se ut hur som helst. Öberg uppger i intervjun att myndigheten kontinuerligt försöker få domstolarna att döma annorlunda. Domstolarnas självständighet är dock ett grundläggande inslag i vår demokrati som måste värnas. Det gäller i förhållande till både politiker och myndigheter. Detta vet även Öberg.
Så sent som i februari i år medverkade Öberg i Ekots lördagsintervju och talade om exakt samma sak. Kriminalvården försöker påverka hur domstolarna dömer. Barometern-OT:s ledarsida kritiserade då Öberg hårt (21/2). I sitt svar menar Kriminalvårdens generaldirektör att myndigheten givetvis ska delta i det offentliga samtalet och att det är självklart att myndigheten samarbetar med domstolarna (23/2). Han tar även upp att domstolarna ju även begär personutredningar från frivården och att myndigheterna alltså då samarbetar i enskilda ärenden.
Detta är ett högst märkligt svar. Dels kan det svårligen kallas för offentligt samtal när en myndighet försöker påverka en annan bakom lyckta dörrar, dels är det väsensskilt att myndigheten tillhandahåller sin kompetens när domstolen ber om den i sakfrågor och att försöka påverka den dömande verksamheten.
I slutänden handlar det om vilket samhälle vi vill ha. Öbergs slutsatser kan vara riktiga, men det ger inte Kriminalvården rätt att försöka påverka domstolarna. Vill myndigheten ändra systemet måste det göras via riksdag och regering.