Kristdemokraterna går från oklarhet till oklarhet i migrationspolitiken. Å ena sidan gör partiet sitt bästa för att framstå som hökar – asylinvandringen måste ned eftersom Sverige inte klarar av att integrera nyanlända och samhällssystemen har fortfarande inte klarat av effekterna av migrationsvågen 2015. Å andra sidan röstade KD för både en förlängning av gymnasieamnestin och en utökning av anhöriginvandringen.
Det är ingen nyhet att KD känner starkt för familjeåterföreningar. Sett för sig är det också en rimlig politisk linje att förespråka en låg invandring med generösa regler för anhöriginvandring. Men Sverige befinner sig inte i ett vakuum och det kan inte heller politiken låtsas göra. Till och med partiets eget ungdomsförbund, KDU, vädjade i en debattartikel att KD skulle ta sitt förnuft till fånga – förgäves.
Också KD:s egen retorik gör gällande att partiets val är skadligt för Sverige. Vi har inte klarat av att integrera människor som söker sig till Sverige och det har lett till alltifrån politiska slitningar till ett omfattande utanförskap. Vi har nu utanförskapsområden som präglas av gängkriminalitet, extremism och hedersvåld.
Ändå röstade partiet för att förlänga gymnasielagen, som låter över 5 000 vuxna utan skyddsskäl stanna i Sverige, samt för att utöka anhöriginvandringen till att gälla också den som har status som alternativt skyddsbehövande. Enligt Migrationsverket kommer detta att öka antalet anhöriginvandrare mellan 2019 och 2021 från 16 000 personer till 24 000.
Sverige klarar inte av att hantera invandringen och tills det ändras är det oansvarigt att ta emot fler. Därvidlag spelar det ingen roll om det handlar om anhöriginvandrare eller asylinvandrare. Om något så behövs skärpningar av rätten till anhöriginvandring. Försörjningskravet kan inte vara något som gäller blott några få utan måste vara en hård huvudregel, för alla.
Dessutom bör det övervägas att helt dra in rätten till anhöriginvandring för barn. Det låter hårt men det nuvarande systemet har skapat incitament som får människor som vill till Sverige att riskera sina barns liv genom att skicka dem på dödliga smugglarresor över flera kontinenter. Barn har lättare att få stanna och väl på plats kan familjen komma efter. Svenska lagar bör inte uppmuntra till att barns liv riskeras och utnyttjas på det viset.
Busch Thor föreslår i en debattartikel att Sveriges migrationspolitik bör harmoniseras med våra nordiska grannländers (SvD 16/6). Det ger intryck av desperation. Det enda motivet till förslaget är att våra grannar tar emot färre asylsökande, inte att deras system verkar bra. Retoriken finns där men när det är dags att rösta i riksdagen ser det annorlunda ut.
Uppmärksamheten i migrationsfrågan och granskningen av politiken är något partiet inte är vant vid. Så är det att vara ett större parti.
Det duger inte längre att bara påstå att man vill göra någonting åt landets fortsatt höga nivåer av invandring. Ord måste följas av handling. Även för Kristdemokraterna.