Tillståndet för EU kan enkelt beskrivas som en samling hopplösa problem – Brexit, Turkiet, migration… Men ur ekonomiskt perspektiv är läget ljusare än på länge.
Nyligen rapporterades att Tyskland har den lägsta arbetslösheten sedan återföreningen. I Storbritannien, som ännu är ett EU-land, är arbetslösheten den lägsta sedan mitten av 1970-talet. Och även i resten av unionen minskar arbetslösheten. I juli låg arbetslösheten i EU på 7,7 procent, en minskning med 1,2 procentenheter sedan juli förra året. I människor räknat innebär detta att nästan två miljoner färre saknar arbete nu.
Också i den förment dysfunktionella eurozonen har arbetslösheten minskat substantiellt: från 10,0 procent i juli 2016 till 9,1 procent i juli i år.
Arbetslösheten har sjunkit i alla EU:s medlemsstater, utom i Finland där den har varit stabil. I Kroatien har den minskat från 13,2 till 10,6 procent, i Cypern från 13,0 till 10,8. I Grekland, Spanien och Italien är arbetslösheten fortfarande exceptionellt hög – men även där minskar den.
Den sjunkande arbetslösheten har inte lett till några rekordartat låga nivåer, men i ett något längre perspektiv är den ändå högst påfallande. Under det första kvartalet 2008 nåddes den lägsta siffran i det så kallade EU28 hittills – 6,8 procent. Sedan kom krisen och arbetslösheten ökade till 11 procent andra kvartalet 2013. I personer räknat omfattade ökningen tio miljoner människor. Då var 26,5 miljoner EU-medborgare arbetslösa; nu är det under 19 miljoner.
Med tanke på att ökande stöd för populistiska partier ofta sätts i samband med ökande arbetslöshet, är det inte orimligt att fundera över ett samband i andra riktningen: kan 2017 års uteblivna framgångar för den ”patriotiska våren”, som den nederländske politiken Geert Wilders förutspådde, hänga ihop med att fler faktiskt har ett arbete att gå till?
Inför det stundande valet i Tyskland har i vart fall de populistiska utmanarna, Alternativ für Deutschland (AfD), påfallande svårt att finna ekonomiska argument mot sittande förbundskansler Angela Merkel och CDU. Sedan Merkel tillträdde 2005 har arbetslösheten i Tyskland sjunkit från 11,2 procent till 3,8. När Merkel i valrörelsen säger att full sysselsättning är inom räckhåll går det inte att avfärda. Den sjunkande arbetslösheten är inte uteslutande eller kanske ens primärt en följd av kristdemokratisk politik – Merkel själv har lyft fram till socialdemokratiske företrädare Gerhard Schröders reformer av arbetsmarknaden. Men alternativet antar alltmer en kulturell karaktär: AfD går till val på slogans i stil med ”Bikini istället för burka”.
Ur svenskt perspektiv har också de europeiska arbetslöshetssiffrorna en extra betydelse. Det är med utvecklingen inom EU som den svenska nivån jämförs. I juli 2017 var det 14 EU-länder som hade lägre arbetslöshet än Sverige, och på platserna därefter finns också tänkbara konkurrenter. Slovakien, till exempel, är ett av de länder där arbetslösheten har minskat snabbast. Nu är den bara 0,5 procentenheter högre än i Sverige. Arbetslösheten i EU är med andra ord ett i hög grad rörligt jämförelseobjekt.