Nyligen släppte Statskontoret en rapport om Polisens ombildning till en centraliserad myndighet (17/9). Resultatet pekar på att Polisens verksamhet inte har förbättrats. Den har fortfarande problem med att ingripa vid brott. I grund och botten handlar det om en övertro på omorganisationens förmåga att lösa de problem som finns inom myndigheten. Istället borde ett starkare ledarskap ha prioriterats.
Trots att kritik riktades både mot den tidigare rikspolischefen Dan Eliasson och den tilltänkta omorganisationen, centraliserades Polisen 1 januari 2015. Oron som fanns var bland annat bristen på närhet och att centraliseringen skulle innebära ett längre avstånd från poliser till medborgarna.
I efterhand går det att konstatera att missnöjet varit befogat. Tillgängligheten och kontakten med medborgarna har minskat, enligt rapporten. Det är framför allt landsbygden som får klara sig utan poliser. Åtskilliga uppseendeväckande historier om när polisen inte kunnat komma till undsättning finns. Ett exempel är från Åre. Den lokala krögaren Nils Edbjörk säger att: ”De poliser som är i tjänst på kvällarna jobbar ju över väldigt stora områden. Om de råkar finnas här när vi ringer så kommer de ju, men oftast är de på helt annat håll i länet” (SVT 17/5).
Förvisso visar rapporten att förmågan att klara ut de grövsta brotten har ökat, men det är allvarligt att detta har skett på bekostnad av förmågan att hantera till exempel inbrott och stölder på landsbygden. Utöver detta har utredningsverksamheten generellt sett blivit sämre.
Varför har det inte fungerat? Rapporten lyfter fram tre anledningar som har bidragit till att Polisen inte har lyckats med förnyelsen. Den första är att polisen inte fullt ut har utnyttjat de fördelar som ändå funnits, den andra är att det inte har funnits tillräckligt med resurser och slutligen att omorganisationen har varit svår att genomföra. I grund och botten handlar det om en otillräcklig styrning, även om det också går att ifrågasätta hela centraliseringen.
Det går nog att anta att bristande styrning har funnits även före omorganisationen, det borde myndigheten ha hanterat först. Istället genomfördes en förändring som saknade stöd hos medarbetare och chefer. Detta menar Statskontoret har bidragit till att förändringen har varit svårare och tagit längre tid att genomföra än väntat.
Även om omorganiseringen har skapat bättre förutsättningar för Polisen att bedriva sin verksamhet vid grövre brott. Det går att konstatera att centraliseringen inte har gynnat landsbygden. Men samtidigt är lösningen inte att sätta i gång nya stora förändringar.
Det som behövs nu är att ledningsfunktionerna blir kraftfullare och styrningen av myndigheten blir tydligare. Landsbygden behöver fler poliser.