Dets tala om vikten av livslångt lärande medan antalet distansutbildningar minskar. Situationen uppmärksammas i en debattartikel i Dagens Nyheter (12/7) av Teknikföretagens Klas Wåhlberg och Unionens Martin Linder.
Det är en märklig utveckling. Tekniken har utvecklats ytterligare under tiden och förutsättningarna för att bedriva högkvalitativ distansutbildning är bättre än någonsin. Skulle det då möjligen vara en fråga om begränsad efterfrågan? Sannolikt inte.
En kartläggning av Universitetskanslersämbetet, UKÄ, från december 2017, Distansutbildning i svensk högskola, visade att distansstudenter är äldre än traditionella studenter. Läsåret 2015/16 var andelen distansstudenter över 30 år 55 procent. På de campusförlagda utbildningarna var motsvarade andel endast 23 procent.
Möjligheten att själv schemalägga sin tid, kanske i kombination med studier på halvfart, gör det möjligt att fortsätta jobba och därmed minska bördan av en utebliven inkomst för familjen.
Livet är väldigt annorlunda för den som är i 20- respektive 40-årsåldern. Att börja studera är därmed också väldigt olika projekt. Men alla är överens om att det blir alltmer ovanligt att det räcker att utbilda sig en gång i början av sin karriär och sedan inte fortsätta utvecklas.
Det verkar också som att distansutbildningar har potential att locka personer som kanske annars upplever de högre bildningsinstituten som främmande. Av UKÄ:s kartläggning framgår att väsentligt fler distansstudenter än campusstudenter har lågutbildade föräldrar.
Det finns mycket att vinna genom att bättre ta till vara möjligheterna att erbjuda distansutbildning.