I onsdags överlämnade Storbritannien en åttasidig skrivelse till EU:s permanente rådsordförande Donald Tusk. I och med detta är artikel 50 i Lissabonfördraget aktiverad för första gången och Storbritanniens process att lämna EU formellt påbörjad. Vi är nu mitt uppe i en av de potentiellt mest omvälvande politiska hädelserna i Europa sedan kommunismens kollaps.
Nu väntar ett par år av skilsmässoförhandlingar. Den 29:e mars 2019 går Storbritannien och EU skilda vägar och finns det inga avtal på plats får man samma villkor som vilket land som helst utan avtal med EU. Risken finns att förhandlingarna blir livade tillställningar.
Inom EU finns det krafter som gärna skulle vilja klämma åt britterna för att de överger unionen. Samtidigt finns det tongivande brittiska politiker som har lite svårt att acceptera att EU kommer att ställa krav på Storbritannien för att ge landet tillträde till den inre marknaden.
Det ligger dock i alla parters intresse att Storbritannien kan lämna unionen i någorlunda god ordning. De nödvändiga avtalen måste ha skäliga villkor. Att obstruera och förstöra förhandlingarna stärker inte EU i en tid då många medborgare starkt ifrågasätter en tilltagande överstatlighet.
Som svenskar kan vi inte annat än beklaga att Storbritannien lämnar då vi förlorar en viktig partner i frågor om frihandel och mindre makt till Bryssel.
Det är oroväckande att Europas länder rör sig ifrån varandra i en tid av försämrad säkerhet. Ryssland, Turkiet, Syrien och Mellanöstern räcker som exempel. Och mitt i alltihop har USA valt en president som inte verkar förstå USA:s och Natos roll i Europa.
EU och Europas demokratiska länder har alla anledning att hålla ihop. Dessvärre är risken stor att vi får se mer av sönderfall än sammanhållning. Skottlands parlament har gett klartecken för att kunna hålla ytterligare en folkomröstning om att lämna unionen med England. Lämnar skottarna, som röstade för att stanna i EU, det Förenade kungadömet kan man fråga sig vad som händer med Nordirland som också röstade för att stanna i EU.
Men det kanske största hotet mot EU just nu är franska Nationella frontens presidentkandidat Marine LePen som vill lämna EU och eurozonen. Om katastrofen skulle inträffa kan alltså även Frankrike lämna EU. Vad blir det kvar av EU då?
Brexit följt av ett Frexit, tillsammans med ett av amerikanskt ointresse försvagat Nato, skulle förändra den säkerhetspolitiska spelplanen. Är det verkligen rimligt att inget EU-land skulle ha en plats i FN:s säkerhetsråd? Borde Tyskland (och EU) få en plats i säkerhetsrådet? Bör Tyskland i så fall också skaffa sig kärnvapenkapacitet?
Följderna av ett försvagat och i värsta fall sönderfallande EU är allvarliga och svåröverskådliga. EU-projektet kan bara räddas inifrån. Istället för att ta brexit i intäkt för att öka EU:s makt över medlemsstaterna så borde Bryssel göra tvärtom och allvarligt fundera på vad som drev britterna ut ur unionen och dra lärdom av det och förhindra att fler länder lämnar unionen.