I december meddelade försvarsberedningen att alla svenskar måste vara beredd på att klara sig själva i en vecka utan hjälp från myndigheterna i händelse av en krissituation. Detta är en uppskrivning av den rådande rekommenderade tiden på tre dygn. Vad som händer efter den första veckan är emellertid oklart.
Förmodligen hoppas politikerna att krisen skall vara över efter sju dygn. Det motsägs emellertid av att samma försvarsberedning kommit fram till att Sverige skall klara sig utan hjälp utifrån i hela tre månader vid en kris.
Vi minns alla tumultet som uppstod 2013 när dåvarande överbefälhavaren Sverker Göransson förklarade att Sverige på sin höjd kunde försvara en enskild plats i en vecka, under förutsättning att de dåvarande försvarspolitiska målen uppnåddes. Fram till dess var hela landet i praktiken försvarslöst. Sedan dess har debatten svängt, och många som aktivt bidrog till att göra svenskarna värnlösa talar sig i dag varma för behovet av ett militärt försvar.
Men det är inte bara det militära försvaret som drabbats. Även den civila beredskapen har rustats ned. Svenskarna saknar såväl skyddsrum som beredskapslager. Det sista blev smärtsamt uppenbart i samband med skogsbranden i Västmanland 2014 då Länsstyrelsen vädjade till allmänheten om stövlar, handskar och strumpor till brandmännen, eftersom de skattebetalda beredskapslagren hade destruerats.
Men samtidigt som politiker och myndighetsföreträdare yrvaket talar om behovet av beredskap fortsätter staten att minska medborgarnas beredskap och oberoende. Med en livsmedels- och jordbrukspolitik som slår ut små och medelstora lantbruk minskar självförsörjningsgraden för livsmedel. En skrämmande tanke i en situation där livsmedelslagren väntas tömmas inom ett dygn om importvägarna stängs.
Den civila skytterörelsen, som tidigare betraktades som ett viktigt inslag i totalförsvaret, motarbetas i dag av såväl Polisen som de politiska partierna. När den svenska regeringens utredare skulle presentera ett förslag till implementering av de nya vapenreglerna från EU gick han mycket längre än det ursprungliga förslaget, till jägares och sportskyttars förtret.
Motarbetandet av biltrafiken med höjda bensinskatter och försämrad infrastruktur gör transportsystemet sårbart, vilket alla som skulle åka tåg under den senaste tidens snöoväder fått erfara. Kollektivtrafiksystemet är överbelastat och sårbart, och att lägga alla ägg i samma centraliserade korg, försämrar beredskapen.
Priset togs dock av statliga Boverket, som föreslog en skrotningspremie för gamla vedspisar och kakelugnar. Som om det inte vore provocerande nog att skattebetalarna skulle få punga fem miljarder för destruering av ett uppskattat kulturarv. Ur beredskapssynpunkt är det ren idioti. Vedspisar och kakelugnar är en effektiv reservvärmekälla, inte minst på landsbygden. Om staten menade allvar med sitt nya intresse för beredskap kunde den börja med att inte hindra medborgarna från att ta vara på sig själva.