För ett par veckor sedan genomförde amerikanskt stridsflyg en räd mot ett misstänkt träningsläger för terrorister i Libyen. 49 personer uppges ha dött, däribland två serbiska medborgare som hade hållits som gisslan sedan november. I november genomfördes en liknande operation. ”Båda dessa militära operationer visar att presidenten avser att hålla sitt löfte att sätta press på IS-ledare som hotar USA och våra intressen”, kommenterade Vita husets presstalesperson.
För det är IS det handlar om. Vid sidan av Syrien och Irak har rörelsen lyckats etablera sig i Libyen, i och för sig inte i några stora skaror – en brittisk minister uppgav nyligen att det rör sig om mindre än 5 000 personer – men nog så allvarligt. Libyen blir med viss sannolikhet den tredje fronten i det pågående kriget.
Islamiska statens etablering i Libyen underlättas av att det råder kaos i landet. Muammar Gaddafi kallade sin statskonstruktion en jamahiriyya, ”folkrepublik” men med egenheten att folk var i plural istället för singular. Under de fem år som har gått sedan Gaddafi störtades i en internationell militär intervention har ingen stabil ny ordning uppstått utan republiken har fallit sönder i sina beståndsdelar. Libyen har sedan 2014 två regeringar, två parlament och två rivaliserande militärkoalitioner. Den ena regeringen är baserad i al-Bayda och Tobruk, den andra i Tripoli.
Medan den förra regeringen är den internationellt erkända, är det den senare som har kontroll över centralbanken och det nationella oljeföretaget. Samtidigt som konflikterna om makt och naturresurser pågår, utarmas landet till följd av korruption, vanskötsel och sjunkande energipriser. ”Ekonomin – och med den medborgarnas välfärd – står inför risken att kollapsa i samband med en djup politisk kris, stridigheter mellan milisgrupper och utbredningen av radikala grupper inklusive IS”, varnade tankesmedjan International Crisis Group i december. ”Om levnadsförhållandena försämras och milissoldaternas löner inte betalas ut kommer båda de rivaliserande regeringarna att förlora stöd. Myteri, mobbvälde och kaos kommer att ta över.”
Samtidigt har IS etablerat ett styre av lika förskräckligt som välbekant slag. Från kuststaden Sirte i västra Libyen rapporteras det om ett religiöst polisvälde, tvångs-”omskolning” i islamisk anda och drakoniska straff: amputationer, offentliga korsfästelser och halshuggningar. Det nya är att allt detta sker på gränsen till Europa. Träningslägret som angreps nyligen låg i Sabratha, nära gränsen till Tunisien.
För västvärlden är Islamiska statens utbredning i Libyen en strategisk utmaning. Det amerikanska vägvalet har varit att angripa tidigt, och utifrån ett amerikanskt säkerhetsperspektiv. Målet för den senaste operationen var en känd IS-ledare som bland annat hade arbetat med flödet av utländska jihadister genom Nordafrika. USA har även fått tillstånd från Italien att använda en flygbas på Sicilien som utgångspunkt för drönarattacker mot IS i Libyen.
Men en mer ambitiös och långsiktig militär operation skulle kräva antingen ett FN-mandat – vilket är osannolikt – eller en inbjudan från Libyens regering. Och då är man tillbaka i det grundläggande problemet, att det inte finns någon allmänt erkänd regering eller någon fungerande stat.