Att svensk-danska Postnord bildades berodde på att gamla blågula Posten ansågs vara en för liten aktör för att långsiktigt klara den tuffare konkurrensen. När dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) lade fram förslaget presenterades det som en riktig pangaffär. Med tiden skulle även bolaget kunna börsnoteras. Den danska postmarknaden framställdes som en guldgruva. Istället har den visat sig vara ett svart hål. Postnord lär nu behöva betala för att bli av med den danska delen.
De enda som möjligen kan se ljust på tillvaron är danskarna som har lyckats få både en betydande ägarandel i Postnord och svenska skattebetalare att ta en stor del av notan för landets problemtyngda postverksamhet.
Problemen kring företagets förtroende och ekonomi har varit de mest märkbara. Svenska Dagbladets (17/5) senaste avslöjande om att en kvalitetskontroll visat att miljontals brev kan ha försvunnit är endast den senaste i raden av skandaler.
Samtidigt är den politiska dimensionen den mest laddade. Postnord bedriver en verksamhet som är viktig för samhället. I ett glesbefolkat land som Sverige bör staten även fortsättningsvis ta ansvar för att myndigheternas fönsterkuvert kan levereras till brevlådor i hela landet.
Bildandet av Postnord var ett politiskt beslut som är klubbat i riksdagen. Nuvarande näringsminister Mikael Damberg (S) har med viss rätt skyllt problemen på Maud Olofsson (C). Hon drev igenom affären med omotiverad brådska och bristfälligt underlag. Men Socialdemokraterna var uttalat för postfusionen, även om man var emot planerna på en börsnotering.