Uppskattningsvis omsatte nätverken som smugglar människor till Europa fyra miljarder euro förra året. Intäkterna från människosmugglingen används enligt EU:s gränsmyndighet Frontex till att finansiera annan illegal verksamhet, som narkotika- och vapenförsäljning. Så även om EU genom avtalet med Turkiet har försökt ta itu med smugglarnas affärsmodell, talar de ekonomiska faktorerna för att det inte blir någon lätt seger. Det finns för mycket pengar att tjäna.
Och även om de båttransporter som skildras i nyhetsrapporteringen ger ett spontant intryck, finns det avsevärd kompetens bakom. Nätverken i Turkiet kontrollerar enligt Frontex specifika avfärdsplatser, marknadsför sig i sociala medier, informerar migranterna om asylprocesserna i olika EU-länder och säljer förfalskade dokument. De är ”mycket effektivt organiserade”. Om avtalet med Turkiet kollapsar – vilket är en högst påtaglig risk – hindrar inget att existerande affärsverksamheter återigen sätts igång.
Även om avtalet upprätthålls kan det skapa lika många problem som det löser. Syrier som skickas tillbaka till Turkiet, och asylsökande från andra länder som överhuvudtaget inte omfattas av överenskommelsen, kan tänkas vilja ta sig till Europa via andra rutter. ”Om de söker sig till den längre överfarten från Libyen eller Egypten till Italien kommer fler att dö till havs, och det enda EU då har gjort är att flytta problemet från Grekland till Italien”, skriver brittiska Centre for European Reform i en aktuell analys.
När det gäller Libyen har det också där skapats vad Frontex kallar nära nog perfekta arbetsförhållanden för kriminella nätverk. Det har alltsedan Muammar Gaddafis fall 2011 saknats ordning, och landet har i dag två konkurrerande regeringar plus Islamiska staten. Det finns på grund av regimskiftet också friställd personal som använder sin organisationskompetens för nya syften; en del av människosmugglarna är tidigare militärer och poliser. Och eftersom det naturresursrika Libyen tidigare var ett attraktivt land för gästarbetare från fattigare länder, finns vid sidan om migranterna från Afrika söder om Sahara ett stort antal människor på plats som vill lämna landet.
Så det är föga förvånande att Italien redan varslar om att nya insatser krävs för att stoppa smugglingen från Libyen. Samtidigt är det svårt att se hur EU-länder ska kunna återföra asylsökande till den sönderfallande staten. Om säkerheten i Turkiet är diskutabel, är den uppenbart icke-existerande i Libyen. Att EU ska kunna samla sig till de snabba beslut som krävs förefaller inte särskilt troligt.
Mer sannolikt ter sig då att trycket mot EU:s yttre gränser innebär att de inre gränserna återuppstår. Enligt Frontex är det mest troliga scenariot både på kort och längre sikt ett ”passivt EU” där samarbetet luckras upp, medlemsstaterna agerar mer och mer självständigt i asylpolitiken och utrikespolitiken begränsas till gränskontroll med säkerhetsfokus. Lika sannolikt ter sig, enligt myndigheten, att migrationen fortsätter i nuvarande omfattning. Globala konflikter och ekonomiska skillnader är kraftfulla push-faktorer. Och de skapar, annorlunda uttryckt, en fortsatt efterfrågan på smugglarnas tjänster.