Andreas Johansson Heinö är fil. dr. i statsvetenskap och förlagschef på Timbro. Han har i höst gett ut Farväl till folkhemmet (Timbro), en bok om nationell sammanhållning där han argumenterar för att Sverige lever kvar i skuggan av de normer och system som utformades när Sverige var ett homogent folkhemsland.
Har Sverige verkligen lämnat folkhemmet?
– Inte fullt ut. Den materiella basen, för att uttrycka det marxistiskt, för folkhemmet är borta. Som en följd av invandring, individualisering och globalisering. Men folkhemmets ideologiska överbyggnad lever kvar. Mentaliteten, normerna och delvis även systemen.
Vad är det för system och normer som hänger kvar?
– Några av de största hindren, för såväl integration som samhällsutveckling i stort, är ju direkta folkhemsprodukter, till exempel hyresregleringen och regleringen av arbetsmarknaden. Det är politiska beslut fattade i en annan tid, för ett helt annat land. Men jag upplever också att det på mer övergripande nivå finns attityder som avslöjar att många fortfarande tänker att det är folkhemmets aktörer – partierna, hyresgästföreningen, fackföreningarna – som ska fixa integrationen.
Vad får det för följder för nutida invandrare?
– Man kommer till ett land som inte har bestämt sig om man ska vara ett mångkulturellt invandrarland eller ett nationalstatligt folkhem. Man värdesätter lågreglerad invandring men har svårt att alls integrera de som kommer hit. Det beror just på att man vägrar inse följderna och vidden av den förändring som Sverige har gått igenom.
Du lanserar medborgargemenskap som ett alternativ till folkhemmet, vad innebär det?
– Man kan ju inte bara säga att folkhemmet är förbi utan att också säga vad som bör komma istället, samhället måste ju hålla ihop. Medborgargemenskapen är en tunnare gemenskap, med lägre krav på gemensammareferensramar. En medborgargemenskap förutsätter inte att människor delar erfarenheter, tro eller historia utan kan rymma en bred variation.
Så vad är det som håller samman samhället i medborgargemenskapen?
– Ja, det krävs det demokratisk debatt om. Men jag tror på det demokratiska ramverket. Det praktiska uttrycket av detta är ju medborgarskapet, som slår fast mina rättigheter och skyldigheter mot staten och vice versa. Universella regler och likabehandling är en stark grund för gemenskap och sammanhållning. Det får inte finnas olika nivåer av medborgarskapet.
– Dessutom tycker jag att språket behöver vara en gemensam och sammanhållande faktor. Sverige ska vara ett öppet samhälle men man måste lära sig svenska. Det kan rimligen prövas vid ett slags medborgarskapstest. Din bakgrund ska inte vara intressant för staten, men din framtid ska vara det.
Du har fått kritik för att du överdriver SD:s vikt i sammanhanget, har du något svar på det?
– Jag har hävdat att SD legat som en våt filt över invandringsdebatten efter 2010. Det är uppenbart att partierna använde SD som svepskäl för att ducka i integrationsdebatten. S hade aldrig tagit sitt kongressbeslut 2013 om att avskaffa integrationspolitiken, och Alliansen hade aldrig hakat på, om det inte varit på grund av rädsla för att SD skulle gynnas av att integrationsfrågorna fick stort utrymme.