89,5 procent kan tyckas vara ett starkt resultat i en omröstning, men i Angela Merkels fall är det ett av de svagaste. När hon med nio av tio röster blev omvald till CDU-ledare vid partikongressen i Essen nyligen var det med betydligt sämre uppbackning än för två år sedan, då hon fick 97 procent av rösterna.
Mellan de båda valtillfällena ligger naturligtvis 2015 års flyktingkris, men också framväxten av Alternativ för Tyskland som ett starkt alternativ till höger om Merkels kristdemokrater i CDU. En sådan utmanare har CDU aldrig förut haft. Så även om Merkel fortsätter som ledare och ställer upp som kanslerkandidat i 2017 års val, måste CDU finna en ny form och ett nytt innehåll.
Innehållsligt är det i migrations- och integrationspolitiken de stora förändringarna efterfrågas, definitivt av systerpartiet CSU och sannolikt också av de 10,5 procent som röstade på något annat i ledaromröstningen. En rad förslag har redan förts fram. I partiledningens utkast till politik för 2017-2021 talas om att stärka sammanhållningen och identiteten i Tyskland, om en tysk Leitkultur som sammanhållande faktor och om alla som bor i landet som en ”ödesgemenskap”. Moskéer där hat och våld predikas ska stängas. Imamer ska utbildas i Tyskland. Den som strider för Islamiska staten ska förlora sitt tyska medborgarskap om han eller hon har något annat.
Och när det gäller migrationen var Angela Merkel tydlig i sitt tal vid partikongressen: inte alla de 890 000 som sökte asyl i Tyskland förra året kommer att få stanna, och situationen som uppstod 2015 ”kan, bör och får inte upprepas”.
Politiken för att undvika en sådan upprepning är redan igång, framför allt genom avtalet med Turkiet. Det tyska inrikesministeriet arbetar också för upprättandet av läger i Nordafrika dit migranter som har räddats ur sjönöd ska föras istället för som nu till Italien. Farhågan är annars att det italienska mottagningssystemet – som under året har tagit emot omkring 180 000 personer från Afrika – kan haverera och den situation som inte fick upprepas likafullt upprepar sig.
I CDU-ledningens förslag till partikongressen talas det också om att vid behov införa transitzoner för asylsökande. Men det på kort sikt mest intressanta är kanske den i partiledningens förslag utlovade översynen av hinder för avvisning. Ska sjuka kunna avvisas? Ska personer som har fått avslag kunna avvisas till länder där det i vissa delar råder krig?
Nästa fråga för CDU blir hur denna politik ska presenteras och drivas. Det hittillsvarande framgångsreceptet – strävan efter att tömma politiken på konflikter och med sövande kompetens avhålla oppositionsväljarna från att rösta – fungerar inte längre. Dels har tilltron till Angela Merkels omdöme försvagats, dels har konfliktnivån i politiken stigit.