Förberedelserna inför folkomröstningen i Storbritannien den 23 juni har blivit en besvikelse. I alla fall om förhoppningen var att en ordentligt lång kampanj skulle göra att alla frågetecken omkring EU-medlemskapet rätades ut. Kampanjerna för och emot har snarare kommit att kretsa omkring helt olika frågor. Förespråkarna för fortsatt brittiskt medlemskap koncentrerar sig på ekonomin medan de som förordar utträde har gjort invandring till sin huvudfråga.
Och bland väljarna finns det ingen fråga som riktigt dominerar. I en mätning gjord av Yougov säger 26 procent att påverkan på den brittiska ekonomin är den viktigaste frågan och 23 procent att invandringen är viktigast. För 17 procent står frågan om suveränitet och om vem som stiftar brittiska lagar högst på dagordningen.
En sådan debatt, och så motstridiga intressen från väljarnas sida, skapar naturligtvis ett oklart läge. I opinionsmätningarna har dock utträdesförespråkarna, Leave-alternativet, ett visst övertag. Och även när frågan formuleras på andra vis, tycks Leave-sidans argument ha vunnit gehör. Visserligen är det betydligt fler som förknippar utträde med risk än som bedömer fortsatt medlemskap som riskfyllt. Men en stor andel av väljarna tror inte att de personligen kommer att påverkas negativt av ett utträde, även om den brittiska ekonomin i allmänhet gör det. Och bland dem som tror att valutgången spelar liten roll för deras egen privatekonomi finns en stor majoritet för Brexit.
Mot den bakgrunden är det kanske begripligt varför premiärminister David Cameron, finansminister George Osborne och alla andra ledande personer som har pläderat för Remain till synes har misslyckats. Det råder inget tvivel om att de har vunnit det ekonomiska argumentet på det generella planet. Utträdesförespråkarna försöker inte ens hänvisa till någon forskning eller några auktoriteter som hävdar att Brexit är sund ekonomisk politik. Men för Remain är segern i denna del av debatten meningslös, eftersom många väljare ändå inte tror att makroekonomiska förändringar berör dem.
När det gäller invandringen är väljarnas känsla av att själva vara negativt påverkade desto starkare. Att frågan om visumfritt resande för turkiska medborgare kom upp bidrog till att invandringspolitiken upplevdes som ännu viktigare, och fick dessutom tilltron till EU att försvagas ytterligare.
Det är en ödets ironi att premiärminister David Cameron riskerar att förlora den oerhörda risktagning som folkomröstningen är på just invandringsfrågan. Inför omförhandlingen av EU-medlemskapet satte Cameron själv av taktiska skäl invandringen från andra EU-länder på dagordningen. Camerons inramning av frågan fick, på tvivelaktiga grunder, rörligheten inom EU att framstå som huvudsakligen negativ för Storbritannien.
Föga förvånande betraktade väljarna den kompromiss Cameron sedan nådde med övriga EU som alltför blygsam i förhållande till det upplevda problemets omfattning.