Socialminister Annika Strandhäll (S) gjorde sig av med Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler för att rädda Socialdemokraternas valrörelse. Alliansen har därefter öppnat för att anmäla Strandhäll till konstitutionsutskottet. Det är gott och väl, men givet graden av allvar i ministerns agerande bör också en misstroendeomröstning riktas mot henne.
Strandhäll kan inte ens själv hålla en rät linje i motiveringen till att Begler fått lämna sitt uppdrag. Inledningsvis hyllade hon generaldirektörens insatser. Regeringen ville helt enkelt bara byta chef för myndigheten. Förmodligen hade hon inte väntat sig att kritiken skulle bli så omfattande för efter ett par dagar började hon i stället låtsas som att regeringen inte alls var nöjd med Begler. Det är nonsens.
Det var till och med ett vallöfte från S att minska kostnaderna för sjukskrivningarna och assistansen. Nu måste man ta ansvar för den förda politiken. Och det är många kritiska röster som har höjts mot Försäkringskassans hårdare tag. Men i stället för att stå för sin politik valde regeringen att lägga skulden på Försäkringskassan och Begler. Nu kan S gå till val på en mjukare politik och hoppas att man lyckats neutralisera kritiken.
Priset kan dock bli högt. Sten Heckscher, pensionerad ordförande för Högsta förvaltningsdomstolen samt tidigare socialdemokratisk näringsminister, skriver i Svenska Dagbladet att beslutet att sparka Begler kan vara olagligt. Lagen om offentlig anställning anger att regeringen får flytta på en generaldirektör om det är ”nödvändigt av hänsyn till myndighetens bästa”. Beslutet måste grundas på objektivt goda skäl. Att regeringen vill ha en politisk nystart är inte en sådan anledning. Detta är lämpligt att konstitutionsutskottet prövar.
Men det finns andra skäl att ifrågasätta civilministerns agerande. Begler är som allra minst en av de mest respekterade och omvittnat kompetenta myndighetscheferna i riket. Att peta henne av politiska skäl och för att hon har utfört det uppdrag regeringen har givit henne får konsekvenser. Hur många av Beglers kaliber kommer att vilja bli myndighetschefer framgent om det här får gå ostraffat? Vilka myndighetschefer kommer likt Begler att våga tala klarspråk gentemot ministrarna när så behövs?
Och hur ska medborgarna kunna känna förtroende för myndigheterna som varandes självständiga organisationer som är något mer än regeringens nickedockor?
Strandhälls beslut upplöser trots allt skiljelinjen mellan regeringen och de förvaltande myndigheterna. Ledande personer i Försäkringskassan har protesterat till regeringen och internrevisor Tamas Osvath har ifrågasatt regeringens kompetens i en debattartikel i SvD.
Detta är ett partipolitiskt missbruk av regeringsmakten och riskerar såväl förvaltningens kvalitet som allmänhetens förtroende för det svenska myndighetsväsendet. Om inte Strandhäll lyckas övertyga socialförsäkringsutskottets ledamöter bör Alliansen snarast rikta en misstroendeomröstning mot socialminister Strandhäll.