2008 antog dåvarande Alliansregeringen en nollvision för antalet självmord i Sverige. Nio strategier togs fram och fem miljoner per år satsades. Det året tog 1 467 personer livet av sig. 2015 var motsvarande antal 1 542. Förra året tog över 400 personer livet av sig som sökt hjälp hos psykiatrin (SVT24/7). Att antalet självmord inte minskat sedan nollvisionens införande måste ses som ett misslyckande.
Trafikverkets insatser för att för att minska antalet dödsoffer i trafiken visar att det faktiskt går att göra skillnad. När Trafikverkets nollvision sjösattes gjordes en ambitiös analys över orsakerna till varför människor dog i trafiken.
Något motsvarande arbete för att förebygga självmord har däremot ännu inte gjorts, enligt Jan Beskow, professor emeritus i suicidforskning vid Göteborgs universitet. 2017 fick Folkhälsomyndigheten visserligen 35 miljoner kronor för att samordna arbetet för att förhindra självmord, som bland annat gick till organisationer i civilsamhället.
Samtidigt blir jämförelsen mellan Trafikverkets och Folkhälsomyndighetens möjligheter att påverka något missvisande. Fler fartkameror, utökade fartkontroller, alkohollås på bussar och två plus ett vägar är lättidentifierade metoder som effektivt kan få ned dödstalen i trafiken.
Däremot är det betydligt svårare att hindra en människa som inte längre vill leva. Depressioner och suicidtankar botas inte hur som helst. Personer kan vara inskrivna i vården och sedan ta livet av sig när de skrivs ut igen. Dessutom är det tyvärr så att problemet är av den typen att det inte låter sig lösas genom att bara satsa mera pengar.
Att en ordentlig kartläggning ännu inte har genomförts efter så många år är dock anmärkningsvärt och behöver åtgärdas för att föra arbetet framåt. Utan en grundlig kartläggning blir det svårt att veta vilka lösningar som ska användas.
Det är just i det förebyggande arbetet som de avgörande insatserna kan sättas in, att samhället lyckas fånga upp personer innan de mår så dåligt att de inte längre vill leva. Här finns det uppenbarligen brister inom dagens psykiatrivård. Att det förekommer att självmordsbenägna kan ta livet av sig när de är intagna ska helt enkelt inte kunna hända.
Majoriteten av alla som tar livet av sig är män. Kanske är en orsak att det finns en bild av att män inte ”får” prata känslor och att män tenderar att ha färre nära vänner som tidigt kan upptäcka signaler som indikerar självmordstankar.
En annan viktig faktor som inte får glömmas bort är att självmordstankar fortfarande omgärdas av ett stort tabu, även om frågan diskuterats mer på senare tid. Det är därför viktigt att vi fortsätter prata om självmord och inte ryggar tillbaka på grund av rädsla eller ångest inför ämnet.