Finansminister Magdalena Andersson gav strax före nyår beskedet att skattesänkningar enligt henne är ”något gammalt och mossigt”. Detta i linje med en urgammal sossedevis om att mer resurser till välfärden, framtrollade genom skattehöjningar, är den stora universallösningen på alla problem.
Andersson missar dock att gott om pengar inte alls behöver garantera några goda resultat. Ett aktuellt exempel är Estland, som i senaste undersökningen hade Europabäst PISA-resultat i naturvetenskap och tog en niondeplats i matematik globalt. Ändå lägger Estland ut betydligt mindre pengar per elev än vad Sverige gör.
Estniska elever har även färre skoldagar än de svenska. Vad de däremot har är disciplin och motivation. Estniska barn får till exempel redan från första klass läsa matematik fyra timmar i veckan. Man tror på att eleverna kan tidigt och vågar utmana deras förmåga. Trots att det i Sverige vurmas så för en likvärdig skola växer skillnaden mellan hög- och lågpresterande elevers resultat. Estland har däremot stora framgångar med svagare gruppers resultat.
Tilltron till skolelevernas förmåga har successivt minskat i skolreform efter skolreform. Möjligheterna till egna initiativ och inlärning har minskat. Eleverna erbjuds inte heller lärare med djup ämnesutbildning och möjlighet att hjälpa var och en i den utsträckning som behövs. Lärarutbildningen har tyngts ned av psykologiserande och pedagogiska modenycker på bekostnad av ämneskunskaperna.
Lösningen på skolans problem tycks alltid vara mer politiska ingrepp och på dessa följande ökade resurser. Och ingen verkar lära sig läxan att detta inte fungerat särskilt väl de senaste årtiondena. Den ena klåfingriga reformen efter den andra har lagts på en protesterande lärarkår, när staten trott sig sitta på alla lösningar centralt.
I Finland, vars skola vi ofta sneglar avundsjukt på, finns det inga nationella läroplaner. Nationella Utbildningsstyrelsen drar upp riktlinjer och sedan dras läroplanerna upp lokalt. Dessa kan skilja sig markant från kommun till kommun och ger ingen svenskt ”likvärdig” skola, men däremot en skola där det går väldigt bra för eleverna. Trots att staten inte styr lika hårt från centralt håll.
Samtidigt som de svenska PISA-resultaten dalat konstaterade Sveriges Kommuner och Landsting 2014 att välfärden hade rekordhöga resurser. Det är väl värt att minnas att denna rekordnivå nåddes efter närmare åtta år av borgerliga skattesänkningar. Det gick alltså utmärkt att sänka skatterna med en bra bit över hundra miljarder och ändå ha mer pengar till välfärden. Statsfinanserna mådde trots finanskris riktigt bra.
Finansministerns generella motvilja inför skattesänkningar är alltså inte verklighetsförankrad. För pengar löser inte alla problem. Ibland kan det till och med vara tvärtom, att ju mindre penningpåsen är, desto bättre används pengarna. Skattesänkningar kan då rentav vara till hjälp. Skattehöjningar däremot, det är något gammalt och sossigt.