De började som ett radarpar för ett förnyat Europa – men har alltmer kommit att framstå som varandras motsatser. Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Angela Merkel vill förvisso båda stärka EU och eurozonen, men tillvägagångssätten kunde knappast vara mer olika.
Det började för åtta månader sedan, när Macron höll sitt stora Europatal vid Sorbonneuniversitetet. Det var en glödande appell för Europaidén – ”bara Europa kan garantera vår suveränitet och vår förmåga att existera i dagens värld och försvara våra värden och intressen”, sa Macron bland annat – och en ambitiös reformplan för det europeiska valutasamarbetet. ”Det är genom den ekonomiska och monetära unionen som vi skapar hjärtat i ett integrerat Europa”, hävdade Macron.
Svaret från Tyskland på Macrons långtgående reformförslag har dock dröjt ända till nu, när Merkel i en intervju – inte i något tal – delvis presenterar ett alternativ. I flera frågor är Macron och Merkel överens: om migrationspolitiken, till exempel, och om utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är också svårt att hävda något annat än att EU måste kunna lösa sina gemensamma utmaningar på ett mer effektivt sätt än idag, eller att EU inte längre på samma sätt kan räkna med sina allierade i världen.
Men när det gäller eurozonen går idéerna isär. Här står Macron för det radikala, Merkel för det försiktiga. Macron står för mer europeisk solidaritet, Merkel för fokus på regelefterlevnad. För Macron är euroreform också ett av de viktigaste områdena – för Merkel är det gränsövervakning, asylpolitik och bekämpande av flyktorsaker som är Europas existentiella frågor.
De olika prioriteringarna kan ses som återspeglingar av ländernas olika erfarenheter av valutasamarbetet. Tyskland upplever en högkonjunktur och har haft sjunkande arbetslöshet under lång tid (från 11,2 procent år 2005 till 4,1 procent år 2016) medan den franska tillväxten bromsar in och arbetslösheten bara överträffas av Greklands, Italiens och Spaniens. Under åren 2005-2016 ökade arbetslösheten från 8,9 procent till 10,1 procent. De olika prioriteringarna återspeglar också Macrons och Merkels olika mandat: Macron vann ett starkt reformmandat, Merkel fick med stor möda ihop en koalition.
Vem har rätt om vad eurozonen behöver? Ur ett politiskt perspektiv är det sannolikt Merkel – väljarna i Europa ger inte intryck av att vara särdeles intresserade av några radikala grepp för fördjupat samarbete inom EU, i stil med en gemensam finansminister. Ur ekonomiskt perspektiv, däremot, har Macrons idéer fog för sig. Eurozonen i dess nuvarande form ger varken tillväxt eller integration.
Som Nobelpristagaren Joseph Stiglitz har skrivit: ”Det måste antingen bli ’mer Europa’ eller ’mindre’; antingen måste det ske mer ekonomisk och politisk integration eller också måste eurozonen i dess nuvarande form upplösas.”