Allt fler produkter och tjänster marknadsförs i dag med ett glatt budskap om att varan i fråga är klimatkompenserad eller koldioxidneutral. Eller att för varje exemplar av varan du köper så planterar företaget i fråga ett träd i ett u-land. Vi kommer att få se fler miljökompenserande företag i framtiden.
Tack och lov är reglerna för annonsering längs vägarna i Sverige strikta, men det är inte otänkbart att vi snart kommer att få se skyltar som meddelar att vägsträckan vi kör på är ”habitatkompenserad”. Den praktiska innebörden av påståendet skulle i så fall vara att den värdefulla biologiska mångfald som gått förlorad när vägen dragits fram genom en våtmark kompenserats genom att Trafikverket köpt eller betalar för driften av en livsmiljö någon annanstans.
Förlust av biologisk mångfald kompenseras på något annat ställe. Tidigare har lagstiftarna inte tänkt så mycket i dessa banor. Men sedan miljöfrågorna uppmärksammades på allvar på 1960-talet och fram till i dag så har lagstiftningen succesivt lagt mer vikt vid naturskydd.
Den bärande principen inom miljörätten är förorenarens betalningsansvar. I och med implementeringen av EU:s miljöansvarsdirektiv i svensk rätt förstärktes verksamhetsutövarnas ansvar för att ersätta skada på biologisk mångfald. Tidigare var det inte lika entydigt hur skada på djur och natur skulle kompenseras.
Skador ska avhjälpas eller kompenseras. Det innebär att ett tillstånd att bedriva miljöfarlig verksamhet kan förenas med krav på att gynna den biologiska mångfalden. Att lösa detta rent praktiskt är troligen ganska besvärligt. Om man behöver dränera en våtmark för att kunna bygga en väg, ska man då tvingas gräva och dämma upp en helt ny våtmark någonstans i närheten?
EU:s NoNetLoss-strategi, går ut på att det inte ska ske några nettoförluster av biologisk mångfald inom unionen. Strategin förutsätter i praktiken någon form av handelsplats där verksamhetsutövare i behov av kompensationsmark kan träffa avtal med markägare om skydd eller skötsel av mark med naturvärden som kan sägas motsvara den ekologiska skada som verksamheten bedöms ge upphov till.
Statliga Sveaskog, gruvbolaget Boliden och miljökonsultföretaget Enetjärn Natur har nyligen presenterat en rapport som berör denna problematik, Habitatbanker i Sverige. Ett system där verksamhetsutövare i behov av ersättningsmark kan hitta skyddsvärd mark att skydda på andra ställen är en god idé som säkert kan fungera när det handlar om stora projekt som vägar och gruvor. Risken är som alltid att effektiviteten hotas av en svällande och dyr byråkrati.
Det är bra om man kan använda marknadskrafterna för att gynna miljön. Uppenbarligen finns det ett intresse hos konsumenterna för olika former av ekologiska mervärden. Det är inte otänkbart att vi inom kort kan läsa att en viss andel av försäljningsvärdet en produkt går till lieslåtter av ett par namngivna myrängar.