Vi har klarat det förr – så varför skulle det vara omöjligt nu? När Storbritanniens utträde ur EU nu verkligen ska genomföras, är det inte konstigt att retoriken skruvas upp och att man går till historien för att finna styrka. Men något anmärkningsvärt är det ändå hur Winston Churchill och andra världskriget har kommit att bli referenspunkterna.
I tidningen The Sun avbildades nyligen Boris Johnson som en modern Churchill, med plommonstop och cigarr. Och kolumnisten Trevor Kavanagh skrev: ”Boris har alltid identifierat sig med den konservative rebellen som tillträdde 1940 utan att ha blivit vald och ledde oss genom andra världskrigets ’blod, svett och tårar’ … Nu får vi se om han har det som krävs. För detta är ett slags krig.”
Detta kan tyckas vara något av en fantasi, men verkligheten efterliknar den. Boris Johnson har inrättat något som allmänt kallas ett krigskabinett, en inre regering bestående av sex ministrar som ska sköta Brexitprocessen och förberedelserna för ett avtalslöst utträde. Denna kommitté ska träffas dagligen i det så kallade Cobrarummet, som vanligen bara används vid kriser. Boris Johnson har också, som en del av förberedelserna för No Deal-scenariot, utlovat den största statliga annonskampanjen sedan andra världskriget. Över en miljard svenska kronor rapporteras vara avsatt för ändamålet.
Berättelsen om hur en nation offrar sig för sin självständighet, under en ledning som är beredd att göra ”vad som än krävs” för att verkställa folkets vilja, skapar mening i det som annars hade kunnat se ut som ett fiasko. Därför är mer av detta att vänta, trots att kritiker gärna pekar ut skillnaderna mellan dagens situation och den som Winston Churchill hade att hantera. Lewis Goodall på tv-kanalen Sky News påpekar till exempel att den brittiska regeringen år 1940 ställdes inför ett val mellan underkastelse och strid till döden, medan en avtalslös Brexit är ett val som dagens regering själv gör. Den distinktionen tenderar dock att glömmas bort.
Mer anmärkningsvärt är hur snabbt Brexit har förvandlats från ett löfte om en bättre framtid till dystra förutsägelser om uppoffringar.
Vid folkomröstningen framstod utträdet som en enkel lösning på problemet att Storbritannien hämmades av andra länder. Brexit skulle innebära enorma möjligheter för Storbritannien i form av en självständig handelspolitik, samtidigt som den existerande handeln med EU-länderna inte skulle påverkas negativt. Varningar om negativa konsekvenser avfärdades som uttryck för elitens ”Projekt Rädsla”, en ansträngning att genom hot förmå medborgarna att stanna kvar i EU.
Den optimism som Boris Johnson går till verket med är alltså av helt annat slag än den som fanns för tre år sedan. Då var innebörden att Storbritannien snabbt och smärtfritt kunde befria sig från en stagnerande union. Med krigsretoriken blir innebörden att Storbritannien bara med mycket stora ansträngningar kan överleva och hävda sin självständighet.