Den senaste tiden skandaler inom Miljöpartiet har kraftigt skadat förtroendet för språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson. Måndagens presskonferens, där Fridolin och Romson ödmjukt förklarade att de är beredda att få ökat förtroende av kongressen, har inte förbättrat situationen.
Även inom partiet har kritiken mot språkrören växt kraftigt. EU-parlamentarikern och före detta språkröret Peter Eriksson och Grön Ungdoms före detta språkrör Magda Rasmusson har båda pekat på Romsons låga förtroendesiffror som ett problem för partiet. I en intervju med DN (26/4) går Rasmusson så långt att hon förespråkar att Romson borde kliva åt sidan till förmån för biståndsminister Isabella Lövin (MP), vars stöd uppges vara stort inom partiet. Även partiveteranen Lennart Olsen har stämt in i kritiken.
Åsa Romson förtjänar kritik. Hennes oförmåga att ta avstånd från före detta bostadsminister Mehmet Kaplans (MP) samröre med islamister och relativisering av nazismens brott samt partiföreträdaren Yasri Khans vägran att ta kvinnor i hand, har förvärrat krisen för partiet. Dessutom har Miljöpartiets ledning offrat flera av partiets grundvärderingar om öppenhet och miljö. Dels i form av migrationsöverenskommelsen, dels i form av Vattenfalls brunkolsförsäljning.
Det förtjänar dock att erinras om att Fridolin har bidragit mest till situationen partiet nu finner sig i. Utbildningsministern gick längst i försvaret av Kaplans umgänge med islamister och uttalanden om Israel samt förstod inte ens att kvinnor vill bli tagna i hand. Dessutom var det Fridolin som valde ut Kaplan till att bli minister.
De båda språkrören har gemensamt orsakat partiet en allvarlig förtroendeskada. Det är därför rätt av Miljöpartiets distrikt i Norrbotten, Peter Erikssons hemdistrikt, att kräva att båda språkrören avgår. Distriktsordförande Annika Eriksson säger till Aftonbladet (28/4) att förtroendet för Romson och Fridolin som språkrör är förbrukat. Distriktet kommer istället att nominera biståndsminister Isabella Lövin och finansmarknadsminister Per Bolund. Det är två goda alternativ som alltjämt åtnjuter ett relativt brett förtroende såväl i som utanför partiet.
Även riksdagsledamoten och tidigare Europaparlamentarikern Carl Schlyter uppges vara intresserad att ta över efter Fridolin. Också han är ett rimligt språkrörsalternativ som likt Lövin har ett högt förtroende i miljöfrågor.
Det är dock inte enbart en fråga om vilka som bör ta över utan om Romson och Fridolin kan fortsätta som ministrar om de avsätts som språkrör. Allmänhetens förtroende för partiet skulle sannolikt öka igen om de lämnar regeringen. Den nystart som partiet behöver innebär ett enormt arbete att återupprätta det förtroende som har gått förlorat. Frågan är hur mycket förtroende som går att återvinna om Romson och Fridolin får fortsätta som ministrar.