Vem är han, mannen som driver Turkiet i en auktoritär riktning och samtidigt hotar Tyskland och EU med kaos? En ny biografi över Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, författad av den tysk-turkiska journalisten Cigdem Akyol och nyligen utkommen på Historiska Media, ger några ledtrådar.
En sådan är skillnaden mellan ”vita” och ”svarta” turkar: de vita är den sekularistiska politiska elit som dominerar rättsväsen, militär och medier; de svarta är de fattiga, religiöst konservativa och outbildade. Erdogan, som växte upp under enkla förhållanden, är en utpräglad företrädare för de senare och har genomfört deras sociala och religiösa agenda. Genom Erdogans tillträde som premiärminister 2003 rubbades slutgiltigt de vita turkarnas makt, skriver Akyol.
Om konstellationen folk mot elit känns igen är det inte så konstigt – just denna skiljelinje betonas av dagens framgångsrika populistiska partier i Europa och naturligtvis av president Trump i USA. Erdogan kan i det avseendet betraktas som en föregångare. Just att han företräder denna stora grupp, och att dess förhållanden i viktiga avseenden har förbättrats under hans tid vid makten, förklarar också hans popularitet. Många turkar, skriver Akyol, förknippar inte Erdogan med förtryck och korruption utan med nya vägnät och stabilitet. ”Erdogan uppfattas som den politiker som gav turkarna tillgång till konsumtionsvaror och utbildning och som byggde ut såväl sjukvården och socialförsäkringssystemen som infrastrukturen.”
Den modernisering som på detta sätt har genomförts och den auktoritära stil som Erdogan har utvecklat påminner om ett annat politikerliv, den turkiske landsfadern Kemal Atatürks. Akyol finner ett flertal paralleller mellan dessa båda ledare. Erdogan vill rentav, skriver Akyol, gå i Atatürks fotspår och bli legendarisk. ”Den ene skapade en ny stat, medan den andre skapade ett nytt system.”
På en punkt går deras strävanden dock i helt olika riktningar, nämligen i fråga om religionens roll i det offentliga livet. De inskränkningar som Atatürk införde i moderniseringssyfte har undan för undan avskaffats och under Erdogan har steg tagits i riktning mot ett muslimskt-konservativt samhälle dominerat av sunniislam. Akyol diskuterar huruvida detta program ska kallas islamistiskt men kommer fram till att konservativt är en mer korrekt benämning – samtidigt som det i slutänden inte är några principer eller värden som står i centrum, utan en person. Erdogan är landsfadern som inte bara företräder turkarna politiskt utan ”även ger dem en moralisk uppfostran”.
I detta avseende finns däremot stora likheter med en samtida ledare, Rysslands president Vladimir Putin. De ”karakteriseras av en ofantlig makthunger och en extrem övertygelse om sin egen betydelse”, skriver Akyol.
”De anser att de förkroppsligar staten.” Mot denna bakgrund uppfattas all kritik som illegitim och alla former av maktdelning som onödiga. Det är med andra ord två ledare som är i färd att bygga upp system som kan förefalla exceptionellt starka, men samtidigt är extraordinärt instabila.