Lars Ohly, före detta partiledare, har lämnat Vänsterpartiet. Han anser sig utmotad mot sin vilja av partiledningen, som portat honom från partievenemang sedan han pekats ut i metoo-sammanhang. Han har själv vidgått att han varit alltför envist närgången mot en kvinna på en partifest. I en debattartikel i Svenska Dagbladet framhöll han sig själv som ett föredöme, eftersom han sett sin egen del ”i de patriarkala mönster som präglar hela vårt samhälle”.
Lars Ohly. En mönstermedborgare?
Visst finns det mönster, men inga som tvingar en man att uppföra sig klandervärt.
Ordförandeskapet i Funktionsrätt Sverige – en samarbetsorganisation för många olika funktionsrättsförbund – lämnar Ohly dock inte utan strid. Trots att halva styrelsen lämnat i protest mot att han fortfarande sitter kvar. Svenska Dagbladet publicerade i går en debattartikel där fyra avhoppade ledamöter bland annat skriver:
”Lars Ohly anser att styrelsen skulle ha tagit ett gemensamt ansvar för det inträffade, men hur ska övriga ledamöter kunna ta ansvar för det som Lars Ohly ensam är skuld till? Det kan ingen annan än han själv göra och därför bör han lämna posten som ordförande. [...] Många av de organisationer som ingår i Funktionsrätt Sverige och många länsförbund har krävt Ohlys avgång, men inte heller det tar han någon hänsyn till. Han tar hellre strid för sin person än att se till organisationens bästa.”
Lars Ohlys parti placerar honom i frysboxen men tvingar honom inte att lämna partiet. Då lämnar han på eget initiativ. Men när han är oönskad, då klänger han sig kvar. Vad kan driva en sådant beteende?