Att Donald Trump har erkänt Jerusalem som Israels huvudstad torde inte ha undgått någon – men vad erkännandet innebär och kan komma att få för konsekvenser är fortfarande oklart.
Redan Trumps uttalande satte igång ett tolkningsmaskineri i omvärlden. Betyder till exempel tystnaden på viktiga punkter något? Trump hänvisade i sitt ställningstagande till det kongressbeslut från 1995 som säger att USA:s ambassad ska flyttas till Jerusalem – men i samma beslut heter det att staden är ”enad” och bör förbli ”odelad”, det vill säga att det inte kan bli aktuellt med palestinskt styre i någon del av staden. Eventuellt frångick Trump en lång amerikansk diplomatisk tradition av att se Jerusalem också som en framtida palestinsk huvudstad – men det går inte att med säkerhet säga.
En annan fråga är hur det ska tolkas att den amerikanska administrationens beslut ska ta så lång tid – flera år – att genomföra. Eftersom ställningstagandet om Jerusalem saknade koppling till någon annan politisk ambition, det vill säga inte går att se som något bidrag till den diplomatiska processen, hade man kunnat tro att det skulle vara föranlett av att de praktiska förberedelserna för att genomföra ett vallöfte nu var klara och det till exempel var klart var ambassaden ska byggas. Men några sådana planer finns inte, utan ska tas fram nu. Var det akut att flytta själva ambassadören till Jerusalem finns det, har det påpekats, redan ett stort amerikanskt generalkonsulat i västra Jerusalem att arbeta ifrån.
Dessa oklarheter leder i sin tur till en tredje fråga, nämligen hur Trumps syfte med manövern ska bedömas – är den avsedd som ett taktiskt briljant inspel i en låst konflikt eller är den huvudsakligen inrikespolitiskt motiverad? Mycket lutar åt det senare. Inte minst Trumps egen kommunikation antyder ett starkt fokus på inrikespolitiken, rentav på den egna personen. Ur detta perspektiv skulle beslutet syfta till att visa hans egen handlingskraft och att han sätter Amerika först, i betydelsen inte låter sig hindras av vad det internationella samfundet eller hans europeiska allierade tycker.
Men med en generös tolkning kan det faktiskt vara frågan om det förstnämnda. Genom att hålla ut löftet om att inom en inte alltför avlägsen framtid flytta ambassaden till Jerusalem har Trump skapat ett samarbetstvång för både israeler och palestinier. Om palestinierna i detta läge tar till våld, börjar avveckla sin myndighet eller slutar förhandla bevisar de sig omöjliga som förhandlingspartner – vilket de har ett egenintresse av att inte göra.
Om å andra sidan Israel efter detta historiska amerikanska ställningstagande i en fråga av stor vikt för nationen säger nej till en fredsplan som Trumpadministrationen planerar ser det oerhört märkligt ut, även om planen innebär stora eftergifter. Som Itamar Eichner skriver på den israeliska nyhetssajten Ynetnews skulle ingen i den israeliska högern våga kalla Trump en anti-israelisk president efter hans beslut om Jerusalem. Men finns det någon fredsplan? Återigen oklart.