Cicci Schelin Seidegård har 586 vänner på Facebook.
Det är nog inte därför hon rankas som Sveriges bästa landshövding. Men visst hjälper det att vara social och utåtriktad. Och det är något som öns landshövding sannerligen är. Ett entusiasmerande energiknippe, för att nu använda ett lite gubbgammalt uttryck.
Cicci Schelin Seidegård är en i kretsen av gotländska 54-or. Vi var skolkamrater på Säve och jag minns henne som en juste tjej. Det är hon säkert fortfarande. Just i denna årgång återfinner vi en av mina tidigare favoriter till landshövdingeposten, nämligen Urban Bäckström. Det finns fler, till exempel den duktige juristen Anders Fritzell.
Vår nuvarande landshövding är ovanlig också eftersom hon är uppvuxen på ön. Annars har vi vant oss vid landshövdingarna rekryterats av andra grunder. Det finns inget som säger att hövdingen måste vara gotlänning, men i fallet Cicci Schelin har det visat sig vara en fördel. Hon hade ett gotländskt nätverk redan när hon återvände till ön – och inte minst en känsla för hur gotlänningar fungerar. De är – positivt menat – inte som andra.
Eftersom jag växte upp i Visby innerstad, som son till landsantikvarien, har jag sett många landshövdingar passera revy. Först i barndomshemmet, senare som journalist på GA. Att landshövdingen av tradition varit ordförande i Fornvännernas styrelse bidrog förstås också att mina föräldrar hade mycket kontakt med länsstyrelsens chef.
Den första jag minns namnet på är Åke Hovgard (1951-1959). Han delade ut priser första gången jag besökte en friidrottstävling på Gutavallen.
Mer markant står minnet av Martin Wahlbäck (1959-1968). Han hade varit underståthållare i Stockholm och en herre med stil och pondus och vänlighet. I sitt tidigare ämbete hade Wahlbäck uppdraget att utreda den så kallade Haijby-affären, en av efterkrigstidens största rättsskandaler. På Gotland blev Wahlbäck mött med stor respekt.
En landshövding har ofta utnämnts av ”politiska orsaker”. Därför har Gotland, naturligt nog för ett bondelandskap, fått se flera centerpartister på posten. Martin Wahlbäck efterträddes bland annat av Torsten Andersson (1968-1974), Einar Gustafsson (1974-1980), Claes Elmstedt (1984-1991) och Thorsten Andersson (1992-1998) - alla med sina rötter i centerpartiet och bonderörelsen. Av dessa upplevde jag Claes Elmstedt som i den i ämbetet starkaste och driftigaste.
Men Thorsten Andersson gjorde nog starkast intryck - som människa. Han var lågmäld, vänlig och klok. Hans och hustrun Christinas kulturella intressen gav landshövdingeposten en ny, djupare dimension.
Som bekant sitter alla landshövdingar i massor av styrelser och har diverse olika uppdrag. I Thorsten Anderssons fall kan jag, som en liten bonusinfo, berätta att han 1979 valdes in i Gastronomiska Akademien, till tallrik nummer 15!
En svensk landshövding var länge en man. Detta fram till 1974 då Camilla Odhnoff blev landets första kvinnliga landshövding, i Blekinge län. Gotland fick vänta ytterligare 24 år på sin. Men så dundrade Lillemor Arvidsson (1998-2004) in. En före detta undersköterska och fackföreningsledare som visade att vägen till landshövdingejobbet inte längre behövde vara så traditionell.
Hon efterträddes av Marianne Samuelsson (2004-2009). En sannerligen politisk utnämning som bland annat GA:s dåvarande politiske chefredaktör, Rolf K. Nilsson, och jag kritiserade. Och i vår tur fick kritik för att vi gjorde... Så här i julefriden känns det fel att försöka avgöra vem som hade rätt... Och enbart konstatera att Samuelssons avgång blev dramatisk.
Och nu står vi alltså här med kvinna nummer tre – Cicci, som hon blivit med gotlänningarna. En hövding för folket. Det ska nog gå bra i fortsättningen också.