Aftonbladets journalist Peter Kadhammar åkte till Göteborg för att göra ett reportage om bostadsrättsföreningen Kvibergs Park, som låtit sätta upp ett taggtrådsstängsel runt fastigheten för att skydda sig själva och sin egendom. Dessvärre parkerade fotografen sin bil utanför stängslet, varvid bilen blev sönderslagen och länsad. En tydligare illustration till varför taggtrådsstängslet behövs kunde inte fås.
De boende i hyreshusområdet intill är upprörda över bostadsrättsföreningens beslut att sätta upp ett stängsel. De känner sig, förvisso med rätta, utestängda. Det är dock var och ens fulla rätt att inhägna sin egendom, och en bostadsrättsförening är inte någon offentlig inrättning. Det är privat mark som ägs av föreningens medlemmar. Att de låser omkring sig är i sig inte konstigare än att bostadsrättsföreningar i stadskärnorna låser portarna till trappuppgångar och innergård.
Ändå tycks det vara många som upprörs av Kvibergs Park och andra som väljer att inhägna sina bostadsområden med murar och stängsel, trots att upprördheten egentligen borde riktas mot de som stjäl och förstör och som tvingat fram ett så drastiskt beslut. För det är nog ingen som tror att föreningens medlemmar egentligen föredrar att leva bakom taggtråd. Sannolikt kommer upprördheten över stängslet sig av att det blir en konkret påminnelse om en rättsstat som inte längre förmår skydda sina egna medborgare.
En låst port till en trappuppgång i stadskärnan förändrar inte gatubilden, men ett taggtrådsstängsel mellan bostadsområdena är omöjligt att blunda för. Det står där som ett monument över en stat där ordningsmakten tappat kontrollen. Ett samhälle där invånarna, trots ett av världens högsta skattetryck, själva tvingas betala en gång till för att skydda sin egendom. Ett samhälle där polisen nästan helt försvunnit från landsbygden och därför börjat ersättas av medborgargarden. I småländska Ljungby dömdes häromåret tre män efter att ha tagit lagen i egna händer för att stoppa en utländsk stöldliga som härjat bygden en längre tid utan åtgärd från de rättsvårdande myndigheterna.
Taggtråden blir en konkret manifestation av ett samhälle där medborgarna har slutat att anmäla småbrott till polisen, eftersom de vet att utredningarna kommer att läggas ned omedelbart. Ett samhälle där polisen staplar våldtäktsanmälningar på hög, eftersom utredningsresurserna tryter. Samtidigt tycks det finnas närmast obegränsade resurser när det kommer till att bevaka allsvenska fotbollsmatcher eller jaga företagsledare för misstänkta jaktbrott.
Taggtrådsstängslet provocerar eftersom det påminner oss om det eskalerande gängvåldet. Dödsskjutningar och granatattacker har spridit sig från de så kallade utanförskapsområdena till medelklassens tidigare lugna bostadsområden. Det rör upp känslor eftersom vi varje gång vi ser det påminns om ett samhälle där en allt vanligare typ av brottslighet är rånöverfall i människors bostäder, där förbrytarna med våld tilltvingar sig värdesaker och bilnycklar medan de boende själva är hemma.
Inhägnaden runt Kvibergs Park är nog inte den sista av sitt slag som vi ser i Sverige. Visst är det provocerande och upprörande, men vi kommer nog att se till att vi parkerar våra bilar på rätt sida taggtråden i fortsättningen.