I Goa hålls 15-16 oktober toppmöte med ledarna i BRICS, en grupp av så kallade tillväxtländer. Mötet markerar, enligt en talesman för värdlandet Indiens utrikesdepartement, “framväxten av en ny global jämvikt, där makt sprids i en multipolär verklighet”.
Det vill säga: Mer makt åt andra än USA och EU-Europa.
Indien är efter en svacka tillbaka på 00-talets tillväxtsiffror, på över 7 procent. I BRICS-gruppen väntas bara Indien uppnå stabil tillväxt inom överskådlig framtid. I Brasilien och Sydafrika är det kris, Ryssland prioriterar annat än ekonomi och den kinesiska draken ömsar skinn.
”Det är inte mycket vi med säkerhet kan säga om framtiden, men en sak som vi kan vara säkra på är att Indien kommer att spela en större roll än tidigare.”
Så skriver Henrik Sundbom i sin bok ”På spaning efter det nya Indien”, där han tar läsaren med in i drastiskt skiftande verkligheter. Sundbom vill berätta om ett land där människor reser sig ur fattigdom. Hans bok kommer elva år efter att samma förlag, Timbro, publicerade ”Indien – från stackare till stormakt”, av Anna Kinberg Batra.
Kinberg Batra skrev 2005, när man i Indien under IT-boomen trodde sig kunna hoppa över ett utvecklingssteg.
Nu vet man bättre. Ett uttryck är regeringens kampanj ”Make in India”. Man vill få utlandet att förlägga tillverkning hit. Inte det lättaste. För visst finns här 1,2 miljarder konsumenter. Men de flesta är fattiga. Och Indien är ingen gemensam marknad, utan 29 delstater med egna regler. Vägar och järnvägar duger inte, inte heller tillgången till el och vatten.
I 200 år styrdes Indien för att gynna Storbritannien. Under vackra rubriker om jämställdhet och nationellt oberoende fördes sedan från 1947 en politik som permanentade fattigdomen.
Det sades att indier kunde lyckas överallt i världen – bara inte i Indien. Här bemöttes privata entreprenörer med misstro. Staten krävde licens, tillstånd, för det mesta. Följden blev stagnation och korruption. En statsfinansiell kris ledde 1991 till ett skifte, och till tillväxt. Men reformviljan avtog.
I valet 2014 knöts förväntningar om en nystart till Narendra Modi, då framgångsrik regeringschef i delstaten Gujarat. Denne hindunationalist har lyckats bättre än väntat med att hålla ihop Indien och göra sig ett namn globalt. Kanske har han även styrka att besegra alla de särintressen som tjänar på att hålla Indien kvar i det förgångna. Eller i nuet, där barnen i New Delhi skadas av smutsig luft så att de aldrig kommer att få full lungkapacitet, där 40 procent av livsmedlen förstörs innan de når konsumenten och där över hälften av bostäderna inte har en ordnad toalett.
Indien anser sig behöva kärnvapen, och en krigsmakt som gjort landet till världens största vapenimportör. Men det finns alltså även andra behov.