Har vid 60 års ålder insett att man numer hellre klickar på mig än prasslar med mig. Med andra ord: nättidningen är populärare än papperstidningen.
För mig vore det naturligt att begråta detta faktum. Ty jag har varit papperstidningen trogen i hela mitt liv. Som läsare och som medarbetare i denna tidning i 46 år.
Mina döttrar tycker inte om när jag blir nostalgisk – man ska se framåt. Men jag tillåter mig ändå en kort historisk resa i den gotländska papperstidningens personhistoria under senare delen av 1900-talet. För jag har sett de stora elefanterna dansa. Tidningsmakare som Göran Mattsson och Rune Jacobsson. Stilister som Pelle Sollerman, Torvald Lönnefalk, Stig Jonsson och Jurgen von Zweigbergk. Arbetshästar som Hasse Andersson och Janne Olsson. Sportmurvlar som Age Franking, Lasseman Larsson och Thomas Gottfridsson. Reportrar som Bison, Classe Stein, Britta Didriksson, Ola Sollerman, Birgitta Andersson och Carin Häglund. Nattdjur som Risto Leino, Lars Hadar Alm, Göte Nilsson och Anders Bergström. Tidningsdirektörer som Axel Larsson, Alex Medin, Lars Herlin och Gunnar Öberg.
Listan kan göras oändlig. Alla har de varit en del av historien. De har befolkat tidningshusen i Hästgatsbacken, på Mellangatan, i Specksrum och på Fleet Street (Broväg). De har hört pressarna rulla och känt doften av trycksvärta.
Vi levde för våra tidningar, dygnet runt. Jag har hört att i dag går medarbetarna hem när tidningen är klar. Vi spelade poker och väntade på att de första tidningarna var klara nere i tryckeriet. Min dåvarande hustru – en klok och humoristisk kvinna – undrade en gång, torrt: ”Jag förstår att du ska göra klar tidningen om kvällen – men måste du också vara med och bära ut den om natten?”
OK, det kan erkännas: Vi skrev om dagarna och suddade på nätterna. Det var dumt, illojalt mot familjen och uttryck för en osund machokultur. Men så var det.
Nåväl, nu är alltså frågan hur länge de gotländska tidningarna ska fortsätta prassla. För varje år förändras förutsättningarna. Numer sitter redaktionerna i knät på varandra på det gamla regementet. Helagotland.se växer medan GA och GT kämpar med minskande upplagor. Kommer min gamle (jodå, karln är ju 60!) vän Ulf Hammarlund att bli den siste redaktionschefen på GT? Det vet bara Gud och Norrköpings Tidningar.
Jag borde vara mer trist till mods än jag är. Visst kommer jag att sakna papperstidningen den dag den försvinner. Men det viktiga är ändå – för att nu bli högstämd – att ordet lever vidare och bärs vidare, på internet eller var det nu är. Att med en dåres envishet till varje pris hålla fast vid papperstidningen är lika korkat som att i dag satsa på telefonkiosker, frimärken eller galoscher. En förståndig person sa en gång till mig att det enda som alltid är säkert att satsa på är produktion av toalettpapper eller att bli begravningsentreprenör. Så är det nog.