Den enes svårlösta parlamentariska läge är den andres stora chans. Alltsedan det tyska valet har den franske presidenten Emanuel Macron haft en påfallande aktiv storpolitisk verksamhet. Framför allt i relation till den hastigt eskalerande krisen i Mellanöstern där Saudiarabien plötsligt påstod sig vara utsatt för libanesisk aggression och kallade hem sina medborgare från Libanon. När den libanesiske presidenten Saad al-Hariri, vars oväntade avgång satte igång krisen, lämnade Saudiarabien var det till Paris han styrde sin färd.
Två dagar efter valet i Tyskland framförde Macron också sina synnerligen långtgående tankar om hur EU och än mer EMU borde reformeras. Frankrike och Tyskland, sa Macron också, borde integrera sina marknader fullt ut till 2024. Någon liknande vision har inte hörts från Tyskland; tyska politiker fick nöja sig med att kommentera Macrons idéer.
Med sammanbrottet för de tyska regeringsförhandlingarna, där liberala FDP:s avhopp innebär att det inte blir någon majoritetskoalition av så kallad Jamaica-modell, torde Macrons och Frankrikes betydelse bara växa. Europas hittills odiskutabla ledargestalt Angela Merkel kommer under ännu en tid att vara upptagen med att bilda en regering.
Denna uppgift kommer nu dessutom att bli ännu svårare. En minoritetsregering bestående av kristdemokratiska CDU och CSU samt de gröna skulle både vara något helt nytt i tysk politik och väldigt svårmanövrerad: de gröna och kristdemokraterna från Bayern har olika perspektiv på det mesta. En storkoalition bestående av kristdemokrater och socialdemokrater skulle kunna fungera, men har å andra sidan redan uteslutits av SPD som under den föregående mandatperioden led svårt av att vara juniorpartner i samarbetet. Och i alla händelser är Angela Merkels ställning försvagad efter ett historiskt dåligt valresultat och mot bakgrund av att detta med all sannolikhet blir hennes sista mandatperiod.
I Frankrike har samtidigt det politiska läget förändrats i en riktning som gynnar Macron. De vänster- och högerpopulistiska utmanarna som fick så mycket uppmärksamhet i den franska valrörelsen och så stort väljarstöd i själva valet befinner sig nu på tillbakagång. Nationella fronten har drabbats av avhopp och ledaren Marine Le Pen har försvagats efter sina strategiska misstag under valrörelsen.
Tyngdpunktsförskjutningen i Europa från Berlin till Paris var högst oväntad, inte minst med tanke på att den tyska ekonomin är väsentligt starkare än den franska. Den visar att idéer, timing och rena tillfälligheter inte ska underskattas – i Merkels fall blev problemet ett parti som just hade gjort comeback i den tyska förbundsdagen efter att under de senaste åren ha spelat en marginell roll i tysk politik.
Men samtidigt är den ingen odelad lycka för Macrons ledarskap. Allt som ska åstadkommas inom EU-ramen, både i Europa och i världen, förutsätter även framgent ett starkt och stabilt Tyskland. Med det nuvarande parlamentariska läget har den tidigare självklara stabiliteten blivit en högst osäker faktor.