I helgen har det varit valrörelse men jag har också haft den stora förmånen att vara värd för två unga ukrainska politiker – Oksana Homa och Maria Kravchenko – som via Jarl Hjalmarssonstiftelsen har fått möjligheten att följa mig och Gotlandsmoderaterna under kampanjarbetet. Det är för mig alltid inspirerande och utvecklande att arbeta med unga människor med ett mål och finns det dessutom en kulturell eller nationell parameter är det fantastiskt utvecklande.
Det som stannar hos mig efter att jag nu kört tjejerna till flyget är hur olika vi ändå arbetar för att övertyga er väljare om att vi är någon att lita på. I Ukraina har en toppkandidat till parlamentet (som de arbetat med) cirka 3 000 000 kr att driva sin valrörelse för. Det innebär köpt reklamtid i TV och radio. Köpta annonser i tidningar, facebook och andra sociala media. Det innebär live-streamar från alla möjliga event men framför allt, anställd personal och möjligheten att trumma ihop anhängare som arbetar för kandidaten. Kandidaten, däremot, är långt från sina väljare.
Pengarna? Ja de kommer från donationer från företag och ”välgörare” som stöttar den enskilda kandidaten. Från exakt vem behöver inte redovisas. Ett system som kanske skulle vinna på lite transparens och redovisning för att senare jäv ska kunna upptäckas – det understryker båda mina gäster.
Här på Gotland är det andra tag och andra förutsättningar Visst har partiet en budget för valrörelsen och visst har vi en budget lokalt. Men pengen till toppkandidaterna är några tusenlappar. Därför ser ni inga horder av valarbetare, eller affischer. Ni ser inga stripade bilar och inga jippon. För visst är politik mer än så?
Jag har under dagarna med de unga ukrainskorna förstått att kandidater i Ukraina är långt från sina väljare. Man kanske skakar lite händer på event men man för inte samtal, står inte och samtalar med massor av folk en dag på en marknad, man knackar inte själv dörr och man är inte ute och affischerar på nätterna. En kandidat i Ukraina är en symbol mer än en människa av kött och blod som vill något.
Så vilket system är att föredra? Jag skulle alla dagar säga det svenska. Ja, självklart hade en generösare valbudget givit andra möjligheter att möta fler. Givetvis hade mer händer gjort fler insatser och fler huvuden tänkt fler och kreativare tankar. För till sist står jag ju där själv som etta på listan och toppkandidat för mitt parti. Jag har vår politik i ryggmärgen och jag vet att jag vill leda ett Gotland med en moderata majoritet. För att passa på så kan jag också säga att en riksdagsplats för moderaterna är något jag och hela teamet kommer att jobba stenhårt för.
För det är där ute i mötet med er väljare som vi får bekräftat att den politik vi vill driva gillas av er. Det är där vi hör er säga ”jag har kryssat dig, lycka till nu”. Det värmer och får oss att orka en kväll till, ett samtal till, ytterligare en insändare. För nu ska vi vinna röster. Tillsammans för Gotland och framtiden.