Nu har socialdemokrater och miljöpartister sällskap av fem liberala tjänstemän i Regeringskansliet. I form av ett mindre samordningskansli ska L-tjänstemännen arbeta med att följa upp januariöverenskommelsen. Att så nu sker är tack vare att den nya L-ledningen under partiledare Nyamko Sabuni ändrade partiets tidigare beslut att, liksom Centerpartiet, tacka nej till egna tjänstemän på Regeringskansliet.
När beskedet om ändringen kom från partiet hävdade Johan Pehrson, Liberalernas gruppledare i riksdagen, att det närmast var av strikt ekonomiska skäl. Tjänstemännen avlönas av Regeringskansliet, i stället för av partiet. Oavsett om det är skälet eller inte till att L plötsligt tackade ja, skickar det onekligen en mer rakryggad signal till väljarna. Till skillnad från C försöker inte Liberalerna hålla uppe en ridå av att vara ett fullfjädrat oppositionsparti och av den anledningen hålla sig borta från Regeringskansliet.
Även om januariöverenskommelsen i sig är olycklig finns nu ingen anledning att avstå från faktiska förmåner den för med sig. Åtminstone inte så länge planen från både C och L är att hålla fast vid överenskommelsen. De fem liberala tjänstemännen på Regeringskansliet får nu möjlighet att skaffa och bygga på värdefull erfarenhet av regeringsarbete. Att Sabuni dessutom är positiv till att stödja en borgerlig regering inför nästa val, gör att en sådan kan dra nytta av tjänstemän med färsk erfarenhet av Regeringskansliet. Deras betydelse för regeringsalternativets trovärdighet ska inte underskattas.
Samtidigt som Sabuni håller fast vid januariöverenskommelsen än så länge har hon tillsatt dess kritiker på partiets toppositioner. Juno Blom blev partisekreterare och Johan Pehrson gruppledare i riksdagen – båda skeptiker till att samarbeta med en S-ledd regering. Nu senast utnämndes också Mats Persson till ekonomisk-politisk talesperson. Detta trots att han lämnade samma post i februari just för att han inte ville administrera januariöverenskommelsen.
Exakt hur Sabuni har lyckats övertala Persson att komma tillbaka går bara att spekulera i. Men tydligt är att partiledaren sett till att få de positioner hon haft inom räckhåll, såväl i partiet som i Regeringskansliet. Vad positioneringen, med fem liberaler i Regeringskansliet och sympatisörer på ledande poster, ska leda till i form av politisk riktning är trots allt oklart. Med undantag för ett fåtal sakfrågor saknar hennes lag saknar fortfarande en uttalad riktning.
Att Sabuni går varsamt fram efter den partisplittrande ledarstriden är förståeligt, men snart lär återhämtningsperioden övergå i otålighet. Särskilt eftersom en majoritet av partiets sympatisörer, och de medlemmar som stöttade henne, är emot januariöverenskommelsen.