Två saker har blivit allmänt kända om Storbritanniens nya premiärminister: att hon inte har några barn – detta påpekades av motkandidaten Andrea Leadsom – och att hon har en excentrisk smak när det gäller skor.
Men mer intressant borde ändå vara vad hon har åstadkommit under sin med brittiska mått rekordlånga tid som inrikesminister, och hur denna tid har präglat hennes syn på samhället.
I det tal där May kungjorde sin kandidatur till partiledarposten och därmed också premiärministerposten framgick båda delarna. Och ingendera motsvarade den stereotypa bilden av en konservativ brittisk politiker.
När det gällde insatserna som inrikesminister lyfte May bland annat fram stora nedskärningar inom polisen. ”Det sades att jag inte kunde ge mig i kast med polisfacket, men jag gjorde det ändå. Det sades att jag inte kunde genomföra besparingar utan att brottssiffrorna skulle stiga, men jag gjorde det och brottsligheten är mindre än någonsin. Det sades att jag inte skulle börja ställa frågor om korruption inom polisen, men överallt där jag har sett den … har jag lagt den i dagen.”
Den där striden med polisfacket har dessutom förts högst öppet. May har vid flera tillfällen hållit uppmärksammade tal vid det brittiska polisfackets årskonferens där hon har framfört hård kritik mot polisens arbete och talat om det trängande behovet av förändring. Hon har talat om sitt genomgripande reformprogram för polisen – ett program som ”ni inte alltid har hållit med om och ibland, i ärlighetens namn, har gjort motstånd emot”, som May sa vid den senaste årskonferensen. Vid detta tillfälle beskrev hon också bland annat polisens ointresse för och undermåliga arbete mot våld i nära relationer som en skandal.
Även om May gärna framställer sig som en praktiskt lagd politiker, en som tar itu med jobbet som ligger framför henne istället för att ägna sig åt ideologiska fantasier, har hon tagit ställning för ett specifikt perspektiv på Storbritanniens problem. Det är det som kallas One Nation Conservatism, en idé om ett land som ”fungerar för alla” som May uttryckte det.
I dag är verkligheten långt från idén. Fattiga har nio år kortare livslängd än övriga, svarta hanteras sämre av rättsväsendet än vita, kvinnor tjänar mindre än män, vita arbetarklasspojkar studerar inte vid universitet i samma utsträckning som andra och de som har gått i offentligt drivna skolor har inte samma chans att få toppjobb som de som har gått i privata skolor har. Detta är några av Mays exempel. Och intressant nog kallade hon dem alla för ”brinnande orättvisor” som hon är redo att bekämpa på samma vis som hon har bekämpat polisens missbruk av möjligheten att stoppa och visitera människor, dödsfall i häkten och det moderna slaveriet.
Denna jämlikhetssträvan, visionen av ett Storbritannien där dagens sociala skillnader har utjämnats, är än så länge bara retorisk. Men det saknar inte betydelse att Theresa May gjorde just social jämlikhet till den måttstock med vilken hennes egen insats som konservativ brittisk premiärminister kommer att mätas.