När det senaste ubåtsfyndet gjordes i Östersjön var det ingen från det svenska försvarsetablissemanget som stressade upp sig nämnvärt. Åtminstone inte i offentligheten. Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten lugnade oroad allmänhet på Twitter med uppmaningen: ”Vi säger så här. När jag säger duck and cover. Gör det. Till dess. Njut av sol och bad. Typ.”
Trots detta började, så snart det konstaterats att ubåten som hittats var från första världskriget, de vanliga anklagelserna dyka upp. Dels från otaliga äggkonton, anonyma Twitteranvändare, dels från etablerade opinionsbildare om att oron för kränkningar i svenska vatten är överdriven. Budskapet erinrade om de ryska nyhetssajternas: att ubåten var från första världskriget bekräftade att den svenska ubåtsjakten i höstas byggde på paranoia och russofobi.
I boken Nothing is true and everything is possible beskriver författaren och tv-producenten Peter Pomerantsev hur den ryska propagandan använder dimridåer och rena lögner för att påverka opinionen i länder där de har säkerhetspolitiska intressen. Många av de som går Kremls ärenden i propagandakriget är inte ens medvetna om vilka intressen de tjänar, som den fredsrörelse som ensidigt riktat in sig på att kritisera Nato och Väst men konsekvent blundar för rysk aggression.
Det bästa sättet att sprida ett budskap är att få andra att sprida det åt en. Det gäller även i den inhemska politiken. Få undgick Gudrun Schymans sedelbränning i Almedalen 2013, och förra året lyckades det mikroskopiska och numera nedlagda Svenskarnas Parti göra sig till politikerveckans huvudnummer genom att ordna torgmöte på Donners plats.
Sverigedemokraterna har under sin långa ökenvandring lärt sig samma läxa. Efter höstens valframgång har det toppstyrda partiet med få anställda gott om partistödspengar att använda för att väcka uppmärksamhet och de vet hur de skall få mesta möjliga effekt för varje satsad krona. Till exempel genom att låta affischera på en enda, noggrant utvald tunnelbanestation med ett budskap avsett att väcka så mycket uppståndelse som möjligt.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Den mycket begränsade affischkampanjen dominerade såväl traditionella som sociala medier. Personer som aldrig någonsin kommer att rösta på SD rasade. Skämtteckningar där SL:s logotyp förseddes med snedlugg och Hitlermustasch färdigställdes på nolltid. En inbjudan till en demonstration utanför den aktuella tunnelbanestationen gick ut och inom kort hade flera tusen klickat att de skulle delta. Sällan har så få betalat så lite för att få så många att göra jobbet åt dem.
När jag (att jag aldrig lär mig) på Twitter ifrågasatte det kloka i att ge så mycket uppmärksamhet åt en politisk motståndares utstuderade provokationer svarade ett ljushuvud: ”Allt i livet handlar inte om politisk strategi.” Det är förvisso sant, men demonstrationer är en politisk kampmetod och måste som sådan anses förfela sitt syfte om de spelar motståndaren i händerna.
Såväl Putin som SD har lärt sig att spela på den svenska offentligheten som på ett piano. Men för den som mest av allt vill demonstrera och gapa och skrika är det kanske likgiltigt vem som vinner på det i slutändan.