I januari avslutade Kerstin Evelius sitt uppdrag som nationell samordnare inom området psykisk hälsa och presenterade den utredning för en långsiktig strategi som regeringen beställt. I utredningen står att indirekta och direkta kostnader för psykisk ohälsa uppgick till 5 procent av BNP under 2015. Vilka kostnader handlar det om?
– Det handlar om direkta kostnader för vård. Sedan har vi kostnader i socialförsäkringen. En annan faktor är arbetsmarknaden, där blir det ett hinder för tillväxten om människor inte jobbar. Det kan även handla om föräldrar vars barn har psykisk ohälsa som blir frånvarande. 18 procent av svenskarna har ju någon typ av diagnos.
Varför har utvärderingen av de pengar som satsats på att förbättra livsvillkoren för personer med psykisk ohälsa varit svår att göra?
– En anledning är att vi fortfarande inte har någon data som vi följer mer än folkhälsoenkäten. I övrigt saknar vi uppgifter om hur många som har en diagnos. Då kan vi inte heller se någon långsiktig effekt. En annan förklaring är att de satsningar som görs har olika målsättningar, till exempel att ett visst antal ska lämna sjukförsäkringen och komma i arbete. Då är det svårt att se om det händer något med helheten.
Ett stort problem som du tar upp är skolbarn som blir hemmasittande på grund av psykisk ohälsa. Hur kan det problemet förebyggas?
– Dagens läroplan är enormt svår för barn med mindre kognitiva förmågor. Den är extremt abstrakt och ställer stora ansvarskrav på ganska små barn. Skolsystemet stressar även barn vid exempelvis missade provtillfällen.
– Vi behöver hitta de barn som börjar vara hemma korta perioder och stoppa långtidsfrånvaron redan där. För någon som har många F i betyg – vad händer mellan det första och resten av F:en? En annan viktig insats är att jobba där barnet finns, och kanske ha en mobil Barn- och ungdomspsykiatri, BUP, som kommer till hemmet.
Hur bör skolbarn med psykisk ohälsa få sin utbildning?
– Ska man ha inkludering måste det finnas förutsättningar. En lärare utan kompetens för det ska inte tvingas ta hand om barn med stora problem. Det måste finnas en strategi för hur man möter de behoven. När jag träffade lärarna pratade de inte främst om barnen, utan om sig själva. Sjukskrivningen är hög, och det drabbar barn som har det svårt eftersom de hela tiden får olika vikarier.
Hur kan och bör kvaliteten i vård och insatser mätas?
– Det är knepigt. Hur mäter man om någon verkligen har fått rätt hjälp? En del av problemet är att det finns så många huvudmän. Oavsett hur bra vården är blir det inte bra om man inte får hjälp med hela bilden, till exempel att ta sig tillbaka i vardagen efteråt. Vi tittar aldrig från individens perspektiv, bara från vårdens. Det spelar ingen roll hur rätt alla gör om det inte blir rätt för personen i slutändan. Då kan man i stället mäta utifrån om människorna som genomgått behandling är nöjda och har åstadkommit det de vill.