När den amerikanske Natoambassadören Douglas Lute nyligen sa att militäralliansen knappast kommer att utvidgas under de närmaste åren, väckte det viss uppmärksamhet även i Sverige. Men mindre uppmärksammad var motiveringen, trots att den inte var mindre intressant. ”Om man godtar förutsättningarna”, sa Lute, ”som är inre svaghet och kanske konstant tillbakagång, så kanske det inte är så klokt att trycka på mer nu och kanske snabba på eller destabilisera den tillbakagången.”
Ambassadörens perspektiv är knappast det vanligaste idag. Ryssland förknippas snarare med alltmer aggressiv maktutövning, snabb upprustning, kraftfull nationalism och självförtroende på gränsen till hybris. Den militära interventionen i Syrien har tyckts indikera att Ryssland varken saknar vilja eller förmåga att spela en avgörande internationell roll.
Men det finns ändå skäl att ta fasta på svaghetsmotivet. Sanktioner och fallande oljepriser har påverkat den ryska ekonomin negativt, vilket i sin tur har tvingat fram impopulära politiska åtgärder. Enligt statsvetarna Stephen Crowley och Irina Olimpieva uppvisar den ryska arbetsmarknaden ökade tecken på stress, och allt fler protester – både fackligt organiserade och spontana – äger rum. Mest påtagliga av dessa har hittills varit lastbilschaufförernas manifestationer mot en ny vägskatt i vintras. Chaufförer i 43 regioner och 70 städer deltog genom att antingen köra i konvojer extremt långsamt eller också blockera motorvägarna totalt.
Trots att händelserna till stor del ignorerades i statsstyrda medier, uppgav två tredjedelar av de tillfrågade i en opinionsundersökning att de stödjer lastbilschaufförerna.
Låga oljepriser innebär, som Crowley och Olimpieva påpekar, att det ryska sociala kontraktet mellan stat och samhälle upphävs. När oljepriserna var höga kunde staten kosta på sig att vara generös och lämna folk i fred, i utbyte mot att medborgarna inte lade sig i politiken. När staten sviker denna pakt genom besparingar och införande av nya skatter är politiskt missnöje en naturlig följd. Samtidigt innebär protesterna i sig att Putin inte längre självklart kan ses som en tillhandahållare av stabilitet.
En ny källa till legitimitet har blivit de militära äventyren. Har Ryssland i intern mening inget annat att erbjuda sina medborgare än ständiga uppoffringar, kan det åtminstone utåt visa sin potential – så tycks tankegången gå. Denna strategi är dock kortsiktig. Som den ryske statsvetaren Nikolaj Petrov skriver, är det svårt att upprätthålla samhällets beroende av militär mobilisering någon längre tid. De militära framgångarnas berusningseffekt blir kortare varje gång – och så måste sökandet efter en ny fiende tas upp igen.
Har regimen en gång slagit in på att skapa legitimitet på militär väg, finns ingen väg tillbaka till legitimitet genom allmänna val. Både för Ryssland och för omvärlden innebär detta en stor risk. Petrov går så långt som att förutspå Putinregimens snara kollaps. Men det som kommer i Putins ställe, varnar han också, ”kommer knappast att vara bättre”. Det kanske är i det perspektivet man får betrakta den amerikanske Natoambassadörens bedömning av det kloka i att skynda på regimens sönderfall.