Hillary Clinton ställer upp som presidentkandidat för demokraterna. Kandidaturen har väckt enormt stor uppmärksamhet. Clinton kan bli USA:s första kvinnliga president vilket i debatten föranlett frågan: Är USA redo för sin första kvinnliga president?.
Många har redan gått ut med att de stöttar Clintons kandidatur. I Sverige har hennes fans bildat facebooksidan ”Swedes for Hillary”. När Clinton presenterat sin kandidatur kontrade kritikerna snabbt med kampanjen Stop Hillary. Den amerikanska valrörelsen börjar smutsigare än tidigare. Clinton förminskas genom att konstant kallas vid förnamn samt framställs som trött och inkompetent. Även inom svensk politik har de kvinnliga partiledarna blivit hårt granskade. När Annie Lööf (C) var nytillsatt partiledare diskuterades inte bara hennes partis politik utan även hennes personlighet, karaktär och ålder ifrågasattes av delar av media.
Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra kommenterade i Expressen (13/4) Clintons kandidatur med att ”det är ett globalt glastak som spräcks”. Kinberg Batra har rätt i att det är viktigt med kvinnliga förebilder inom politiken.
Att Clinton på något sätt skulle vara den första kvinnan som varit eller velat bli politisk ledare för ett mäktigt land stämmer dock inte. Republikanen Sarah Palin ville för bara några år ta sig an uppdraget i USA. Bilden som målas upp i Sverige om att Clinton är en föregångare är felaktig och är sprungen ur ett svenskt vurmande för demokraterna.
Inom Allianspartierna kommer snart tre av fyra partiledare att vara kvinnor. Att Alliansen har fler kvinnor på höga positioner än de rödgröna kommenterar Gudrun Schyman (Fi) i Agenda (12/4) med att de borgerliga partierna anser att ett sätt att nå jämställdhet är att stärka enskilda kvinnors möjlighet att göra karriär, och därför är borgerligheten duktigare på att lyfta fram kvinnor och låta kvinnor få positioner.
Det är stort av Schyman att erkänna att borgerligheten har hittat rätt koncept för kvinnor ska kunna göra karriär. För den rödgröna regeringen är istället målet att ha samma antal män och kvinnor som ministrar och att kalla sig för en feministisk regering. Istället för att fokusera på att det ska finnas möjlighet för kompetenta personer att ta sig fram inom partierna har fokus legat på antal och begrepp.
Att kvinnorna klättrat inom allianspartierna beror på att det har funnits goda kvinnliga förebilder som visat vägen. Dessutom har man premierat kompetens framför medfödda egenskaper som kön. Det är föga troligt att de rödgröna kommer att anamma samma koncept. 2018 kommer Sverige ha chans att välja sin första kvinnliga statsminister. Utifrån hur den rödgröna regeringens plan för mandatperioden ser ut är det inte osannolikt att Sverige då visar sig redo för sin första kvinnliga statsminister.