EU:s gemensamma jordbrukspolitik måste bli mer långsiktig och mindre krånglig att hantera för alla inblandade. Att lantbrukarna har synpunkter på regelkrångel är inget nytt. Varje år kring april då årets ansökan om jordbrukarstöd ska lämnas in brukar det bli en liten debatt om hur överbyråkratiserad modernäringen har blivit.
Men det brukar inte bli så mycket mer än så. De ansvariga politikerna säger sig lyssna och ta med sig synpunkterna till Bryssel. Det talas en del om förenklingar men i själva verket går utvecklingen mot en högre grad av komplexitet.
Ett av veckans senaste bud från EU-kommissionen är att det så kallade förgröningsstödet ska ses över. Till saken hör att stödet infördes förra året men själva reglerna blev inte klara i tid till höstsådden så många lantbrukare blev till slut bedömda enligt kriterier som inte fanns när de sådde på hösten, vilket måste ha varit minst sagt irriterande för de som sedan drabbades av sanktioner.
Förgröningsstödet är till för att tvinga unionens lantbrukare att odla ett visst minimalt antal grödor. En av de huvudsakliga anledningarna till att stödet infördes var att det odlades för mycket vete i Frankrike. Nu måste alla bönder i EU följa reglerna om förgröning om de vill ha del av jordbrukarstödet, vilket knappast någon har råd att avstå.
Kommissionen lägger sig verkligen i detaljer. Nu vill man bland annat ändra så att fältkanterna ökar i bredd från en till två meter. Det finns många fler detaljerade förslag som i princip varje lantbrukare måste ha i åtanke varje gång han sätter sig i traktorn. Som vanligt är det tveksamt om de slutliga reglerna hinner bli klara innan åkrarna är sådda.
Såhär kan det inte fortsätta. Om vi ska ha en gemensam jordbrukspolitik som kan göra anspråk på att fungera måste politikerna avstå ifrån att ideligen komma med idéer om hur nya mål ska uppnås.
Jordbruksverket har idag ekonomiska problem och måste spara 100 miljoner kronor samtidigt som det kommer nya regler från EU som måste införas i det svenska stödsystemet. Förändringarna ska sedan kommuniceras till lantbrukarna som sedan måste kontrollera så att de har gjort rätt på sina åkrar.
Detta kostar mycket tid och pengar för bönderna och för de inblandade myndigheterna. Förra året kostade Jordbruksverkets nya datasystem, som ska hantera stödsystemet, 130 miljoner kronor. En uppdatering av den så kallade blockdatabasen där alla åkrar i landet är registrerade kostade 60,2 miljoner kronor år 2015.
Det är inte undra på om Jordbruksverkets budget inte räcker till. Det måste bli ett slut på regelmanin. Det behövs en rejäl debatt inom hela EU om vilka mål den gemensamma jordbrukspolitiken ska uppfylla och hur detaljerade reglerna ska vara. Idag har knappt de ansvariga myndigheterna en chans att hinna förstå och genomföra regelverket innan det kommer nya regler som ställer de gamla reglerna på ända. Enkelhet och långsiktighet måste vara ledorden i jordbrukspolitiken.