Regeringen är tillsammans med LO, Svenskt Näringsliv och Unionen överens om att etableringsjobb bör införas. Det innebär en ny anställningsform där en långtidsarbetslös eller nyanländ person kan anställas under två år. Arbetsgivare betalar 8 400 kronor per månad och staten fyller på med närmare 10 000 kronor upp till kollektivavtalad minimilön i ett bidrag som går direkt till den anställde.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson sade på presskonferensen i tisdags att regeringen avser att ”arbeta för” att satsningen ska omfatta minst 10 000 jobb. Det skulle innebära en kostnad för skattebetalarna på 1,2 miljarder kronor per år. Kravet på kollektivavtal gör dessutom att sex av tio småföretag exkluderas – trots att fyra av fem nya jobb i dag skapas i just småföretag.
Sverige har redan provat instegsjobb, nystartsjobb, särskilt anställningsstöd, förstärkt anställningsstöd, traineejobb och så vidare. Det har inte fungerat för nuvarande regering, regeringen innan den eller regeringen innan den.
Förra året var 358 000 personer inskrivna som arbetslösa på Arbetsförmedlingen. Att 10 000 av dem får anställning i två år med vag möjlighet till fortsatt anställning hjälper inte särskilt långt på vägen.
”Jag är kritisk till att den som är nyanländ ska få ett direkt bidrag på 10 000 kronor från staten för att arbeta”, sade Elisabeth Svantesson, Moderaternas finansministerkandidat, till Dagens Industri (6/3). Samtidigt är Alliansens förslag på inträdesjobb blott en något mindre dålig variant av etableringsjobben.
Alliansens förslag skulle medföra lägre kostnader för skattebetalarna i och med att lönen sänks i stället för subventioneras. Det är i grunden omöjligt att kombinera låg kostnad för arbetsgivaren, låg kostnad för staten och hög inkomst för den anställda – och att personer som står långt ifrån arbetsmarknaden får lägre ingångslön är mer hållbart än att skattebetalarna ska stå för stora lönebidrag.
Men såväl Alliansens som regeringens förslag går ut på att lappa och laga ett i grunden dåligt system. Problemet är fackföreningarnas omfattande konflikträtt – till exempel gentemot arbetsgivare som väljer att ställa sig utanför kollektivavtalen – vilket länge har pressat upp lönerna genom att tvinga bort jobb som motsvarar ett lägre värde än den lägsta lön som fackens ledningar accepterar.
Det skulle behövas ett helhetsgrepp i arbetsmarknads- och bidragspolitiken för att balansera arbetsgivarnas, fackens och arbetstagarnas rättigheter samt se till att den högsta möjliga bidragsnivån aldrig är högre än den lägsta möjliga lönen.
Vilket parti som skulle våga göra det under ett valår, när politiker vill lova allt till alla och undvika att erkänna målkonflikter, är dock svårt att se. Förlorarna blir tyvärr såväl skattebetalarna som alla de människor som står utanför arbetsmarknaden.