Samtidigt som tillämpningen av EU:s vattendirektiv riskerar att dränka lantbruket hotas kulturhistoriska dammar av torrläggning. Regeringen måste tämja vattenbyråkraternas störtflod av åtgärdsförslag innan det är för sent.
Sveriges fem vattenmyndigheter, vid fem av landets länsstyrelser, har tagit fram åtgärdsförslag för den svenska vattenförvaltningen under programtiden 2016-2021. Det förslag som skickades ut på remiss i höstas gav landets lantbrukare och kraftverksägare skrämselhicka. LRF bedömde kostnaden för lantbruket till miljardbelopp.
Efter remissomgången verkar det som om batteriet av åtgärdsförslag skalats ned och ambitionerna dämpats. Att riksdagens miljö- och jordbruksutskott, enhälligt sånär som på Vänsterpartiet, tillkännagett för regeringen att genomförandet av vattendirektivet måste ta hänsyn till arbetstillfällen i hela landet och ett konkurrenskraftigt jordbruk (betänkande 2015/16:MJU14) inger visst hopp.
Innan sommaren ska regeringen pröva vattenmyndigheternas förslag till åtgärdsprogram.
Hoppet står nu till regeringen. Om den vattenbyråkratiska stenen väl sätts i rullning är den svår att stoppa.
Kostnaderna för de föreslagna åtgärderna lär skena. Erfarenhetsmässigt vet vi att den här typen av bygg- och anläggningsprojekt som det är tal om sällan håller sig inom budget. Kostnaderna för de lantbrukare som åläggs att anlägga våtmarker och kalkdiken med mera lär endast i undantagsfall kunna hålla kostnadsramarna.
Notan för vattenmyndigheternas åtgärdsprogram blir ytterligare sten på bördan för en hårt prövad lantbruksnäring.
Myndigheternas ska göra en strikt tolkning av regelverket för att genomdriva sitt åtgärdsprogram. I kapitel 4 § 10 i vattenförvaltningsförordningen finns en regel som gör det möjligt att ställa mindre stränga krav på förbättringsåtgärder. En förutsättning är dock att det medför ”orimliga kostnader” att nå kraven.
Men den regeln är inte en räddningsplanka för de mjölkgårdar som i dagarna får se avräkningspriset på mjölken sänkt till historiskt låga nivåer (Arla: 2,30 kr/liter).
En pågående och allt allvarligare mjölkkris är dock inte ett argument som bör beveka vattenbyråkraterna i tillämpningen av regelverket. Enligt Havs- och vattenmyndighetens, HaV, riktlinjer avgörs vad som är en ”orimlig kostnad” av om det innebär ”påtagligt högre kostnader än nyttor”. För miljön alltså. Någon hänsyn till branschens eller företagens betalningsförmåga ska inte tas. Mjölkpriset spelar ingen roll.
Extra allvarligt för lantbrukets del är att HaV konstaterar (rapport 2016:1) att lantbrukets lönsamhet är svag och att många bönder inte får betalt för sitt arbete, samtidigt som man drar slutsatsen att lantbrukens betalningsförmåga inte påverkas så mycket av de föreslagna vattenåtgärderna. En bisarr och oroväckande logik.
Om inte regeringen sätter ned foten och räddar lantbruket från nitiska vattenmyndigheter riskerar många gårdar att dränkas i vattendirektivets kostnadsflod.