Den statliga satsningen på personliga hälsokonton på nätet läggs ned rapporterar DN (1/10). Idén var att varje svensk skulle få ett konto, där information skulle samlas från vården, hälsoappar och andra friskvårdstjänster. Under sex år har E-hälsomyndigheten lagt ner 140 miljoner kronor på detta.
Men till slut stötte satsningen på patrull och det med all rätt. Redan från början borde initiativtagarna ha förstått att det fanns juridiska hinder för satsningen. I synnerhet när både Datainspektionen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, varnade för riskerna.
Oron var att känsliga personuppgifter lätt skulle kunna få spridning på ett olämpligt sätt och att de juridiska aspekterna var allt för underskattade. Till exempel fanns det oklarheter kring vem som var ansvarig om uppgifterna skulle läcka ut. Den nya dataskyddsförordningen GDPR satte senare fler käppar i hjulet.
Investeringar på e-hälsa görs nu i hela landet och med stor entusiasm. I dag erbjuder flera landsting möjligheten att, genom att e-legitimera sig, ta del av journaler via Vårdguiden och fler landsting har fattat beslut om att ansluta sig till tjänsten. Men är det lämpligt att vårduppgifter och journaler är tillgängliga över nätet?
Konsekvenserna av digitalisering av vården och vårdinformation har aldrig riktigt retts ut. Det mest uppenbara är de juridiska problemen och frågor om integritet, likt de som uppkom i den skrotade satsningen på hälsokonton.
Andra följder är problemen det för med sig i vardagen. Läkare eller sjuksköterskor ska kunna använda journaler i sitt arbete utan att känna att de behöver lägga tid på att formulera sig på ett sätt som inte kan missförstås eller upplevas sårande för patienten. Det medicinska språket måste få ha företräde för att kunna ge god kommunikation inom vården. Säkerheten i behandlingarna hotas om vårdpersonalen inte vågar skriva i klartext vad som orsakar patientens problem eller vad som skulle kunna lösa dem av rädsla för att det ej ska gillas av patienten.
Ett annat bekymmer med journaler över nätet är att vissa människor kontrolleras av sin omgivning. Det kan till exempel handla om personer som utsätts för hedersförtryck, andra som inte känner att de kan utrycka sin sexuella läggning eller människor som lever med våld i nära relationer. Det är personer vars friheter inskränks i det tysta och som ofta är bevakade av sina närstående. Journaler på nätet kan innebära en direkt fara för dessa människor. De ska inte behöva riskera att anhöriga kräver att få läsa.
Transparens i vården är inte samma sak som absolut öppenhet. Journaler och vårduppgifter bör inte vara lättillgängliga över nätet. Ny teknik ger visserligen många möjligheter. Men samtidigt kan en allt för stark tro på digitaliseringen vara en fara för patientsäkerheten och vara ett hot mot vissa människors möjlighet att uppsöka vården. Låt de digitala journalerna gå samma väg till mötes som de personliga hälsokontona.