De externa granskarna har presenterat sin utredning om Karolinska Institutets (KI) hantering av gästprofessorn Paolo Macchiarini, vars operationer orsakat flera dödsfall. Granskarna har bland annat undersökt rekryteringen och förlängningen av Macchiarinis anställning. ”Genomgående för den här processen är en stor nonchalans för vilka regler och bestämmelser som finns” säger juristen Sten Heckscher, tidigare socialdemokratisk näringsminister, som tillsammans med tre medarbetare har utrett institutets ansvar.
Under utredningen har det framkommit brister på många områden. Diarieföringen fungerar inte som den ska och beslut i förvaltningsärenden, som oredlighet i forskning, motiveras inte på det sätt lagen kräver. Det har gjort det svårare att fatta korrekta beslut. Bristerna i handläggningen har gjort att Macchiarini både kunde ta anställning på KI och sedan få stanna kvar.
KI gjorde inte någon referenstagning när de anställde Macchiarini. Trots det nådde negativa referenser institutets rektor, om att det fanns tveksamheter i hans forskning och att det fanns felaktigheter i hans CV. Rektor Harriet Wallberg-Henriksson valde ändå inte att begära in ett mer fullständigt underlag.
Under presskonferensen läser Heckscher upp en del referenser för Macchiarini. Läkaren beskrivs sakna omdöme och vara vårdslös. Det står att han är en mytoman som inte klarar grupparbete. Men det hindrade inte att Macchiarini rekryterades.
De sex anmälningarna om vetenskaplig oredlighet som riktades mot Macchiarini hanterades inte heller på rätt sätt. Det är häpnadsväckande att så många fel kunnat ske.
Lars Leijonborg valde att på eget bevåg avgå som ordförande i styrelsen för KI efter händelserna, eftersom han vill att någon som ska vara kvar längre än honom ska ta över förnyelsearbetet. Beslutet applåderas av ansvarig minister, Helene Hellemark Knutsson (S). Särskilt då det går tvärt emot utredarens vilja om att Leijonborg ska sitta kvar.
Granskningen av KI har inte bara visat på omfattningen av brister, utan också på vikten av att lagar och rutiner upprätthålls, inom alla myndigheter och universitet. Det kommer alltid att finnas personer som försöker utnyttja systemen. Kontrollfunktioner för att hålla dem tillbaka måste finnas – och fungera.
I Macchiarinihärvan pekar alla på varandra, för att slippa ta eget ansvar. Så även forskningsministern. Detta är ett fenomen som har blivit allt vanligare. Personligt ansvar finns inte på kartan, istället talas det om systemfel och bristande rutiner. Men det är människor som ser till att regler och rutiner efterföljs.
Regeringen har nyligen föreslagit ett meddelarskydd för anställda inom privata välfärdsföretag, för att brister ska kunna uppdagas. Men det är upp till Hellemark Knutsson att se till att larmfunktionerna inom högre utbildning och forskning fungerar som dem ska. Det gjorde de uppenbarligen inte i Macchiarini-fallet.