Ännu en gång är det akut kris i Europa, denna gång i form av tiotusentals flyktingar som har fastnat i Grekland på sin färd norrut. Och ännu en gång står hoppet till att Tysklands förbundskansler Angela Merkel på något vis ska lösa krisen. I den anhopning av kriser som nu plågar EU-samarbetet, framstår Merkel alltmer som den enda som fortfarande har ett verkligt europeiskt perspektiv.
En nyutkommen biografi, skriven av den tyske journalisten Stefan Kornelius och utgiven av Historiska media, fäster uppmärksamheten på hur märkvärdig Merkels ställning faktiskt är. Merkel är ingen ”naturlig” europé; under sina första 35 år fick hon se Europa utifrån och som talesperson för DDR:s regering fick hon till på köpet uppleva hur mötet med Europeiska ekonomiska gemenskapen slutade med att den östtyska ekonomin föll ihop.
Men det dröjde inte länge förrän förbundskanslern Merkel visade sig oöverträffad i konsten att spela det europeiska spelet. ”Merkel fick kämpa sig till sitt Europa. Som så ofta började hon med att skapa en rationell tankekonstruktion”, skriver Kornelius.
Och detta är den andra avvikande delen av Merkels ledarskap. I en tid när populistiska partier är på frammarsch över hela Europa och efterfrågan på enkla, emotionellt laddade lösningar tycks obegränsad håller sig Merkel på en helt egen bana. Analytisk, försiktig och misstänksam lyder Kornelius beskrivning. Merkel håller till och med politikens innehåll för sig själv: hon förklarar varför hon gör vad hon gör, men talar tyst om hur. ”Merkels metod är att kämpa i tysthet för sig själv och med sina närmaste medarbetare, att metodiskt ta sig an ett problem, att lösa upp problemet i mindre delar och sedan försöka hitta en lösning. Steg för steg. Bit för bit.”
Till skillnad från sina västeuropeiska kollegor har Merkel upplevt en systemkollaps. Den erfarenheten har enligt Kornelius präglat hennes hantering av eurokrisen, och sätter säkert sin prägel också på bedömningen av flyktingkrisen.
Hittills kan man inte säga annat än att Merkels metod har fungerat. Även om stödet i förbundsdagen har varit långtifrån garanterat alla gånger, har hon lyckats driva sin politik. Och vad gäller förmåga att på nytt vinna väljarnas förtroende motsvaras hon bara av Konrad Adenauer och Helmut Kohl. Valresultatet 2013 innebar dessutom en total utklassning av den tyska socialdemokratin.
Men flyktingkrisen är något nytt. Merkel var, enligt Kornelius, tidigare än de flesta klar över hur stor flyktingvågen skulle bli. Men hon bedömde samtidigt att den inte skulle gå att stoppa med stängsel eller gevärspipor, och att signaler om att landet värjde sig mot flyktingarna skulle hetsa upp stämningen bland folket. Utifrån dessa premisser har hon fört en helt rimlig och konsekvent politik. Ännu en gång har hon försökt förmedla och skapa trygghet – men denna gång växer oron likafullt, även inom hennes eget parti.
En sak har Merkel dock inte varit: naiv. Hennes berömda uttalande ”Wir schaffen das”, vi klarar det, var inte ett utfall av optimistiskt drömmande utan östtysk jargong. ”Formuleringen används ofta i hennes närmaste krets som ett slags ironisk blinkning till gamla socialistiska slagord”, skriver Kornelius.