Det finns tydliga brister i nästan hälften av landets förskollärar- och grundlärarutbildningar. Det konstaterar Universitetskanslersämbetet, UKÄ, efter att ha granskat 67 utbildningar på 20 lärosäten.
Bristerna gäller stora universitet såväl som små högskolor. En godkänd förskollärarutbildning betyder inte att grundlärarutbildningen på samma lärosäte också håller måttet, och vice versa. Problemen koncentreras således till enskilda utbildningar, och inte nödvändigtvis till själva lärosätet. De underkända utbildningarna finns bland annat på Örebro universitet, Luleå tekniska universitet och Mälardalens högskola.
Ett frekvent problem på utbildningarna är undervisningens bristande vetenskapliga förankring. Andra, högst oroande, brister finns i specifika ämneskunskaper och individuella bedömningar av studenternas förmågor.
UKÄ härleder flera av problemen till bristen på disputerad personal som kan utbilda lärarstudenterna. Det är inget litet bekymmer, och det blir dessutom svårt för lärosätena att lösa det på ett år, vilket nu måste ske efter att UKÄ framfört kritiken.
De många problemen visar tydligt att den lärarbrist som råder, inte minst på grundskolan, knappast löses med fler utbildningsplatser på lärarutbildningarna. I stället leder ett ökat antal platser antagligen bara till att en ännu större andel av utbildningarna får stora problem med att till exempel hitta kvalificerad personal som kan undervisa och examinera studenterna.
Granskningen från UKÄ pekar dessutom mot en oroande obalans hos lärarutbildningarna när det gäller olika bedömningsområden. Bristerna finns framförallt inom grundläggande delar såsom ämneskunskaper hos och bedömning av studenterna. Men när det gäller områden som jämställdhet, både i undervisningen och applicerat på studentgrupperna, och studenternas möjligheter att delta i kursutformningen var betyget från UKÄ genomgående gott. Om detta beror på en snedvriden prioritering från lärosätena mot annat än utbildningens centrala delar är det ett allvarligt problem.
Att det förekommer stora brister i landets lärarutbildningar är inte bara allvarligt i sig, utan det drabbar i förlängningen alla elevers förutsättningar i skolan. Bristen på personer som kan och vill undervisa är redan omfattande och den blir inte mindre av att undermåliga utbildningar gör att en lärarexamen inte fungerar som kvitto på att en person faktiskt har rätt kunskaper och förmågor för yrket.
Om inte lärosätena lyckas åtgärda bristerna förlorar de sin examensrätt för utbildningen. Det skulle göra det svårare att komma in på utbildningen, men den skulle då hålla en garanterad kvalitet, vilket är desto viktigare.
Lärarutbildningen ska vara just en utbildning, inte enbart ett verktyg för att dela ut så många lärarexamina som möjligt för att fylla landets skolor.