Trots SD:s många uteslutningar fortsätter skandalerna komma. Med en vecka kvar till valet 26 maj meddelade partiet att fjärdenamnet på listan, Kristina Winberg, utesluts ur partiet och tas bort från valsedeln.
Winberg, som är en av SD:s två nuvarande Europaparlamentariker, spelade in en video med en kvinna som ska ha blivit antastad av partiets andra Europaparlamentariker Peter Lundgren. En video som har funnit sin väg till Expressen lagom till valrörelsens slutspurt. Winberg utesluts med hänvisning till att hon har motarbetat partiet i valrörelsen. Hon förnekar.
Hur det än förhåller sig med den saken är SD:s giftiga partikultur alltjämt ett faktum. När två sverigedemokrater möts och talas vid verkar minst en inspelning av samtalet göras. Man verkar söka inflytande och avancemang genom utpressning. På så sätt är det kanske inte så mycket ett parti som ett gille för lönnmördare. Detta fortsätter att vara ett av SD:s stora hinder mot att etablera sig som ett normalt fungerande parti.
Nästa problem är de ständiga kopplingar till Ryssland och ryska intressen som har förekommit. Lundgren och Winberg har vid flera tillfällen röstat i enlighet med vad Kreml önskar sig även om det endast med imponerande krumbukter kunnat sägas vara partilinjen.
De klandervärda pro-ryska röstningarna från Winberg och Lundgrens sida från de första åren kan tolkas som en osund och slentrianmässig röstning med ADDE, det europeiska parti SD då tillhörde, där både personer som välkomnas av ryska Duman och som anklagats för kopplingar till ryska maffian fanns i ledande positioner.
2018 gick dock SD över till partigruppen ECR, där bland annat det brittiska konservativa partiet är medlem. Då ökades avståndet till de ryssvänliga grupperna i Europaparlamentet. Något som är nödvändigt för SD:s trovärdighet som ett parti som säger sig sätta Sveriges intressen främst. Det krävs dock att ord nu också följs av handling. Det tar lång tid att bygga upp ett förtroende som har raserats.
Möjligen är det en fördel för SD att partiets europaparlamentariker hittills har gjort sig kända främst som de minst aktiva svenska ledamöterna. De verkar inte haft något intresse av att sätta sig in i parlamentets arbete.
Detta innebär på sätt och vis att partiets stora omsvängning från att vara mot till att vara för EU inte behöver bli så dramatisk i praktiskt hänseende. Någon etablerad linje har partiet knappast i Bryssel. Den stora svårigheten ligger snarast i att partiet måste bestämma sig för vad de vill driva för politik nu när de är för EU.
Plats två och tre på partiets lista är för partiet nya förmågor. Möjligen kan de stå för den så behövliga politikutvecklingen. Risken är dock är att de i stället faller offer för en giftig partikultur som är lätt att underskatta för den som kommer utifrån.
Sverigedemokraterna har en lång rad problem att ta itu med. Bara en bråkdel av dem kan lösas med uteslutningar.