Mellan 12 000 och 13 000 människor är efterlysta på grund av att de uppehåller sig i Sverige utan rätt till det. Mer än var tredje kommun har färre invånare än så. Det är med andra ord inget litet obskyrt problem.
Ungefär 2 200 beräknas befinna sig i polisregion Syd. För att kunna genomföra avvisningar har gränspolisen begärt ut adresser för de efterlysta personerna från kommunerna. Om personerna i fråga har erhållit socialhjälp har kommunen dessa uppgifter. Det torde vara fullkomligt okontroversiellt. Utlänningslagen gör uttryckligen detta möjligt varför sedvanlig sekretess inte gäller.
En naturlig del i ett fungerande asylsystem är att de som har fått sin sak prövad och fått avslag ska lämna landet. De som har skyddsskäl och erkänns asyl ska välkomnas in i samhället på bästa möjliga sätt samtidigt som övriga lämnar det. Annars undergrävs hela systemets legitimitet.
Dessvärre har intresset av att upprätthålla lagarna varit begränsat i detta fall. Migrationsöverenskommelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet från 2011, som Socialdemokraterna av oklara skäl anslöt sig till efter riksdagsvalet 2014, innebar bland annat att människor som gömmer sig i Sverige gavs ökad rätt till sjukvård och att deras barn fick rätt att gå i grundskola. Därmed skärptes incitamenten att hålla sig gömd i Sverige istället för att frivilligt medverka till sin avvisning.
Inte heller nu är viljan särskilt stark att avvisa personer utan asylskäl. Afghanistan är ett av de länder som har varit notoriskt ovilliga att ta emot sina egna medborgare när de avvisas. Landet är givetvis skyldigt att göra det, precis som personerna i fråga är skyldiga att återvända. Ändå händer väldigt lite.
Nyligen stod det klart att Afghanistans parlament har röstat ned det återvändaravtal som Sverige till slut har lyckats förhandla fram. Justitieminister Morgan Johansson (S) tror inte att det kommer att få så stor betydelse och hänvisar till att EU redan har ett avtal med Afghanistan.
I sak har Johansson rätt. Avtalet mellan EU och Afghanistan ska räcka. Men frågan är om regeringen har viljan att verkställa utvisningarna. Hade den viljan genuint funnits i Rosenbad skulle inte det afghaniska obstruerandet tillåtits fortsätta så här länge medan svenska biståndsmiljarder fortsätter att rulla in i landet. Därtill har återvändandeavtalet mellan EU och Afghanistan varit på plats i två månader utan att någon direkt ökad aktivitet har märkts från svenskt håll.
Oviljan att upprätthålla avvisningsdelen av asylförfarandet är en av anledningarna till att förtroendet för politiken har urholkats. Det är välbehövligt att se att gränspolisen i polisregion Syd anstränger sig för att hela det svenska migrationssystemet ska tillämpas.