Att informeras, informera andra och dra rätt slutsatser av informationen är kritiska punkter i konstitutionsutskottets utredning av regeringens hantering av haveriet på Tranportstyrelsen. Vem visste vad vid vilken tidpunkt och vad gjorde personen åt problemet? Det står redan klart att den informationskedjan varit alldeles för komplicerad, vilket förvärrade läckaget av hemliga uppgifter från Transportstyrelsen.
Två personer som står i centrum för härvan är tidigare infrastrukturminister Anna Johansson (S) och tidigare inrikesminister Anders Ygeman (S). Båda tvingades avgå från sina ministerposter i samband med att skandalen avslöjades i juli 2017, men Socialdemokraternas förtroende för dem kvarstår. Ygeman är nu partiets gruppledare i riksdagen och Johansson står överst på S i Göteborgs riksdagslista inför valet.
Ygeman fick redan i januari 2016 information om vad som skett på Transportstyrelsen, men meddelade inte någon annan. Johansson fick först ett år senare reda på vad som hänt, samtidigt som också statsminister Stefan Löfven (S) informerades.
Att diskutera vad som hände på Transportstyrelsen med sina ministerkolleger, om så bara över fikabordet, kan tyckas självklart. Det tycker dock inte Ygeman. På frågan i KU om varför han inte informerade statsministern svarade han att han antog att Löfven redan visste vad som hänt. Och när det pratades om it-säkerhet på säkerhetsrådets möten påstår Ygeman att Transportstyrelsen aldrig kom upp. Varför inte? För att den typen av fall tydligen inte brukade diskuteras.
Det framstår som en stor bedrift att ens kunna sitta på ett möte och diskutera it-säkerhet utan att ens nämna en omfattande säkerhetsläcka på en myndighet, oavsett om de som vet tror att alla andra redan vet eller inte. En så allvarlig händelse som den på Transportstyrelsen borde rimligtvis ha varit föremål för diskussioner och samtal, och inte bara för eventuell informationsöverföring personer emellan. Ygemans skuld är tydlig.
När det gäller Anna Johansson faller en del av bördan på hennes dåvarande statssekreterare Erik Bromander. Han fick flera gånger information om vad som hänt på Transportstyrelsen, men valde att inte meddela den ansvariga ministern. Därtill faller betydande skuld även på Johansson, eftersom hon själv borde kontrollera vad som sker på hennes myndighet. Hon hävdar att hon sedan försökte minimera skadan, i stället för att föra informationen vidare. Men skadan på Sveriges säkerhet var då redan gjord.
I ett dokument från försvarsmakten, som DN för en tid sedan tog del av, konstateras att Transportstyrelsens bristande hantering av hemliga uppgifter har orsakat direkt skada på Sveriges försvar. De ansvariga som nu förhörs kan alltså inte längre gömma sig bakom den lilla möjligheten att verkliga hemligheter, såsom namn på underrättelsepersonal, aldrig avslöjades. Bördan på de ansvariga blir därmed än tyngre. Därtill får S försök att återanvända Johansson och Ygeman sig en törn.