Den rödgröna regeringens fokus på antidiskriminering har tappat all rim och reson. På regeringens direktiv har utredare Anna Karin Lundin presenterat en utredning som syftar till att minska risken att utsättas för diskriminering och att göra det enklare för den som utsatts att få ersättning. Men utredningen är ett haveri.
Ett förslag från utredaren är att inrätta en antidiskrimineringsnämnd, där en person som påstår sig vara diskriminerad kan få sitt ärende prövat utan att stå för kostnaden. Det hela må låta fint. Men en sådan nämnd kostar pengar. Dessutom är frågan om det finns ett behov av en sådan nämnd? Till Allmänna reklamationsnämnden kom det in 12 035 ärenden år 2015. Till Diskrimineringsombudsmannen kom det in 2 382 ärenden under 2015.
Man kan också fråga sig varför just diskrimineringsärenden behöver en nämnd som enbart arbetar med dessa frågor. Just för diskrimineringsfall finns det redan ett särskilt stadgande som innebär att den som påstått sig vara diskriminerad kan få slippa betala motpartens kostnad även om man förlorar, om man har ”skälig anledning att få tvisten prövad”.
Diskrimineringsombudsmannen arbetar redan med att skapa praxis och stöd till enskilda. Dessutom är det enkelt för en person som blivit diskriminerad att få en motpart fälld. Just för diskrimineringsfall tillämpas en så kallad ”omvänd bevisbörda” i rätten. Det innebär att om den som påstår sig ha blivit diskriminerad visar omständigheter som gör att det kan antas ha förekommit diskriminering så åligger det på företaget att bevisa att det inte förekommit någon diskriminering.
Men inte nog med det. Utredaren tycker också att DO bör utreda fler ärenden genom att skicka över anmälan till den anmälde så den får möjlighet att reagera på anmälan. ”Det kan leda till att den anmälde ser över sina rutiner eller att han eller hon självmant erbjuder någon form av ersättning till den diskriminerade”, står det i utredningen.
En annan åtgärd utredningen föreslår är statligt stöd till antidiskrimineringsbyråer. Men för att de ska få stödet ska de arbeta med att stödja enskilda och ge rådgivning om hur de kan ta tillvara sina rättigheter. ”Det innebär delvis att verksamheten får en annan inriktning än den har i dag”, står det i utredningen. Civilsamhället finns dock inte till för att utföra uppdrag åt staten.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke menar att det råder otydlighet om hur frågor drivs och vilka instanser som driver dem. Vi behöver förenkla och förtydliga, säger hon i samband med att utredningen presenteras (Aftonbladet 15/12). Men utredningens förslag handlar inte om tydlighet. De fördelar oproportionerligt mycket resurser till en fråga som bäst löses genom redan pågående attitydförändringar och lagstiftning som ger lika möjligheter. Detta är endast ytterligare ett villospår i mängden för regeringen.