Ingen kan säga att Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor (MUCF), tidigare Ungdomsstyrelsen, inte har en inkluderande attityd. Åtminstone när det gäller vänsteraktivister. Från en borgerlig horisont är det inte förvånande att myndigheten gett en forskare, givetvis från Södertörns högskola, med ett förflutet långt ut på vänsterkanten i uppdrag att författa en rapport om extremvänstern i Sverige.
Ur ett demokratiskt perspektiv är det fullkomligt förkastligt. Varför ska staten engagera en vänsteranhängare för att tillrättalägga bilden av den så kallade autonoma vänstern?
Journalisten Anna-Lena Lodenius har en artikel i Dagens Samhälle (24/11) ställt sig mycket kritisk till att forskare med bakgrund i den radikala vänstern författat rapporten ”Ung och extrem – om våldsbejakande extremism” åt MUCF. Rapporten innehåller förutom ett förord av generaldirektören en överslätande attityd till våldsverkare på vänsterkanten.
Det dokumenterade våld som organisationer som Revolutionära Fronten utsatt meningsmotståndare för lyfts inte fram. Men varför låta brandattentat och knivhugg störa bilden av en vänsterrörelse som rör sig bort från våldet. Rörelsen har till och med lämnat bidrag till det svenska politiska och akademiska samtalet: förtrycksamverkan. Alltså att förtrycksformer samverkar och ska analyseras tillsammans, så som sexism, rasism och kapitalism enligt den förklarande fotnoten.
Skattebetalarna har anledning att förvänta sig mer av en statlig myndighets oberoende ställning. Kanske en ny rapport med en annan författare?
I den allmänna debatten finns dock en orimligt förlåtande attityd gentemot vänsterns illgärningar. Vilket nyligen illustreras genom mottagandet av dödsbudet från Havanna. Kubas avlidne diktator Fidel Castro omnämndes som en ”inspirationskälla” av V:s förre partiledare Lars Ohly. Ungefär på det temat har vänsterns variationer på dödsbudet låtit.
Att ikoniska revolutionärer har en särställning inom vänstern är med tanke på Che Guevara-kulten klarlagt. Men det legitimerar inte urskuldande resonemang om ”fina tankar men smutsig praktik” som förminskar kommunismens miljontals offer. Ändå går det knappt en dag utan att vänsterns våld ”sätts in i ett sammanhang” eller ”problematiseras” på ett sätt som syftar till att legitimera våld.
Ironiskt nog framhålls i rapporten i fråga att den autonoma vänstern inte verkar ha något större behov av en så kallad exit-verksamhet som kan hjälpa personer ut ur extrema vänstermiljöer och -organisationer. Vid närmare eftertanke kanske det inte är så konstigt. Det verkar ju gå alldeles utmärkt för vänsteraktivister att rehabilitera sig inom de akademiska, politiska eller kulturella sfärerna. Vilket på goda grunder i princip är omöjligt för avhoppade nazister och islamister.
Det måste bli ett slut på gullandet med vänsterextremister.